I sitt berömda bevis för tidens overklighet påstod McTaggart att det sätt händelser tycks skifta position i tiden från framtid till nutid och till förfluten tid, innebär en motsägelse. Vad McTaggart egentligen menade har varit föremål för en livlig debatt ända sedan beviset först publicerades 1908. Beviset består av två delar. I den första argumenterar McTaggart för att ingenting kan förändras förutom genom att övergå från framtid till förfluten tid. I den andra argumenterar han för att en sådan övergång innebär (...) en motsägelse och att det därför inte kan finnas någon förändring överhuvudtaget, vilket i sin tur innebär att det heller inte finns någon tid. De flesta filosofer är i dag eniga om att McTaggart har fel, men oeniga om på vilket sätt han har fel. Olika filosofer förkastar olika delar av beviset, beroende på om de har vad som kallas en A- eller B-uppfattning av tiden. De som har en A-uppfattning förnekar att tid förstådd som övergång från framtid till förfluten tid är motsägelsefull. De som har en B-uppfattning förnekar att en övergång från framtid till förfluten tid är nödvändig för förändring, men håller med om att sådan övergång är motsägelsefull. Det är min uppfattning att denna oenighet beror på att McTaggarts argument från första början blivit missuppfattat, av både A- och B-teoretiker. Av någon anledning har det alltid betraktats som ett självständigt argument, ett som är oberoende av det ontologiska system McTaggart förespråkade. Jag föreslår ett nytt sätt att förstå hur han menade att tiden är motsägelsefull. Ett sätt som tar hans ontologiska system som utgångspunkt. (shrink)

It is widely assumed that time appears to be tensed, i.e. divided into a future, present and past, and transitory, i.e. involving some kind of ‘flow’ or ‘passage’ of times or events from the future into the present and away into the distant past. In this paper I provide some reasons to doubt that time appears to be tensed and transitory, or at least that philosophers who have suggested that time appears to be that way have included in ‘appearance’ everything (...) that falls under the broad term ‘cognition’, i.e. mental processes of all kinds, including perceiving, remembering, imagining, and thinking. I argue that the tensed and transitory aspect of our experience of temporal reality is, firstly, subordinate to our experience of a world of persistent objects, secondly, in conflict with a popular conception of the nature of persistent material objects, and finally, that it is an aspect of how we think about temporal reality rather than how we actually experience it. I support the last contention by a comparison with our experience of spatiality, which arguably has three distinguishable components: (i) ‘pure input perception’, (ii) ‘perceptual experience modulated by top down cognitive processes’, and (iii) a ‘pure representation of space’. For space, the modulation of our perception of space at any given moment is highly influenced by our pure representation of space, but it is not clear to me that our modulated experience of space is influenced by a pure representation of time. Rather, the modulated experience of temporality, to my mind, is much more clearly an experience of continuous existence of the persisting objects that make up the world. (shrink)