In this review, we describe some of the central philosophical issues facing origins-of-life research and provide a targeted history of the developments that have led to the multidisciplinary field of origins-of-life studies. We outline these issues and developments to guide researchers and students from all fields. With respect to philosophy, we provide brief summaries of debates with respect to (1) definitions (or theories) of life, what life is and how research should be conducted in the absence of an accepted theory (...) of life, (2) the distinctions between synthetic, historical, and universal projects in origins-of-life studies, issues with strategies for inferring the origins of life, such as (3) the nature of the first living entities (the “bottom up” approach) and (4) how to infer the nature of the last universal common ancestor (the “top down” approach), and (5) the status of origins of life as a science. Each of these debates influences the others. Although there are clusters of researchers that agree on some answers to these issues, each of these debates is still open. With respect to history, we outline several independent paths that have led to some of the approaches now prevalent in origins-of-life studies. These include one path from early views of life through the scientific revolutions brought about by Linnaeus (von Linn.), Wöhler, Miller, and others. In this approach, new theories, tools, and evidence guide new thoughts about the nature of life and its origin.We also describe another family of paths motivated by a” circularity” approach to life, which is guided by such thinkers as Maturana & Varela, Gánti, Rosen, and others. These views echo ideas developed by Kant and Aristotle, though they do so using modern science in ways that produce exciting avenues of investigation. By exploring the history of these ideas, we can see how many of the issues that currently interest us have been guided by the contexts in which the ideas were developed. The disciplinary backgrounds of each of these scholars has influenced the questions they sought to answer, the experiments they envisioned, and the kinds of data they collected. We conclude by encouraging scientists and scholars in the humanities and social sciences to explore ways in which they can interact to provide a deeper understanding of the conceptual assumptions, structure, and history of origins-of-life research. This may be useful to help frame future research agendas and bring awareness to the multifaceted issues facing this challenging scientific question. (shrink)

Aworkshop was held August 26–28, 2015, by the Earth- Life Science Institute (ELSI) Origins Network (EON, see Appendix I) at the Tokyo Institute of Technology. This meeting gathered a diverse group of around 40 scholars researching the origins of life (OoL) from various perspectives with the intent to find common ground, identify key questions and investigations for progress, and guide EON by suggesting a roadmap of activities. Specific challenges that the attendees were encouraged to address included the following: What key (...) questions, ideas, and investigations should the OoL research community address in the near and long term? How can this community better organize itself and prioritize its efforts? What roles can particular subfields play, and what can ELSI and EON do to facilitate research progress? (See also Appendix II.) The present document is a product of that workshop; a white paper that serves as a record of the discussion that took place and a guide and stimulus to the solution of the most urgent and important issues in the study of the OoL. This paper is not intended to be comprehensive or a balanced representation of the opinions of the entire OoL research community. It is intended to present a number of important position statements that contain many aspirational goals and suggestions as to how progress can be made in understanding the OoL. The key role played in the field by current societies and recurring meetings over the past many decades is fully acknowledged, including the International Society for the Study of the Origin of Life (ISSOL) and its official journal Origins of Life and Evolution of Biospheres, as well as the International Society for Artificial Life (ISAL). (shrink)

Review of Jobst Landgrebe and Barry Smith, Why Machines Will Never Rule the World (Routledge, 2023).

Om människan någon gång kommer att få förmågan att skapa nya livsformer, hur kommer det att påverka livets värde? Detta är en fråga som kan vara en källa till oro när man diskuterar konstgjort liv, men är oron befogad? I ett försök att svara på den frågan kommer jag att gå igenom några möjliga skäl till varför förmågan att skapa konstgjort liv skulle hota livets värde, och se om de verkligen ger oss skäl att oroa oss.

Enligt ett realistiskt synsätt kan ett påstående vara sant trots att det inte ens i princip är möjligt att veta att det är sant. En sanningsteoretisk antirealist kan inte godta denna möjlighet utan accepterar en eller annan version av Dummetts vetbarhetsprincip: (K) Om ett påstående är sant, så måste det i princip vara möjligt att veta att det är sant. Det kan dock förefalla rimligt, även för en antirealist, att gå̊ med på̊ att det kan finnas sanningar som ingen faktiskt (...) vet (har vetat, eller kommer att veta) är sanna. Man kan därför tänka sig att en antirealist skulle acceptera principen (K) utan att därför gå med på den till synes starkare principen: (SK) Om ett påstående är sant, så måste det faktiskt finnas någon som vet att det är sant. Ett mycket omdiskuterat argument – som ytterst går tillbaka till Alonzo Church, men som först publicerades i en uppsats av Frederic Fitch i Journal of Symbolic Logic 1963 – tycks emellertid visa att principen (K) implicerar principen (SK). Anta nämligen att (K) är sann, medan (SK) inte är det. Men om (SK) är falsk, så finns det ett påstående som är sant men som ingen faktiskt vet är sant. Anta nu att p är ett sådant påstående. Låt Kp betyda att någon vet att p är sant. Det galler alltså̊ att p är sant samtidigt som Kp inte är det. Betrakta nu påståendet (p ∧ −Kp). Enligt antagandet är detta påstående sant. Enligt (K) måste det då vara möjligt att någon vet att (p ∧ −Kp). D.v.s., det måste vara möjligt att påståendet K(p ∧ −Kp) är sant. Men i så fall är det också̊ möjligt att påståendet Kp ∧ K−Kp är sant, vilket i sin tur implicerar att det är möjligt att Kp ∧ −Kp är sant, vilket ju är absurt. Således kan inte (K) vara sann samtidigt som (SK) är falsk. Vi tycks således kunna sluta oss till att (K) implicerar (SK). I uppsatsen diskuterar jag några olika sätt att undgå̊ Church-Fitch paradoxala slutsats. Ett tillvägagångssätt är att ersätta kunskapsoperatorn med en hierarki av kunskapspredikat. Ett annat är baserat på distinktionen mellan faktisk och potentiell kunskap och ett förkastande av den vanliga modallogiska formaliseringen av principen (K). Den senare typen av lösning betraktas både från ett realistiskt och ett icke-realistiskt perspektiv. Utifrån denna analys kommer jag fram till slutsatsen att vi, vare sig vi är realister eller antirealister rörande sanning, kan sluta oroa oss för vetbarhetsparadoxen och ändå uppskatta Church-Fitchs argument. (shrink)

Förståelse kan sägas vara den högsta formen av medveten insikt. Kunskap om ett fenomen behöver inte i sig vara tillräcklig för förståelse - de tidiga människorna visste att solen gick upp i öster, men de förstod inte att detta berodde på att jorden är rund och roterar. Förståelsebegreppet är centralt för all vetenskaplig aktivitet, men har mest studerats och tillämpats inom human- och samhällsvetenskaperna. Inom naturvetenskapen har ”förståelse” fått träda i skymundan för ”förklaring”. Vi skall se att detta är olyckligt (...) och att förståelsebegreppet verkligen är av högsta relevans även för naturvetenskapen. Vi får här ett verktyg för att bedöma de yttersta gränserna för våra insikter i omvärlden. Analysen i detta arbete utgår ifrån en ny teori för förståelse, där de två fundamentala elementen är abstraktion och jämförelse. Ett antal intressanta konsekvenser följer, exempelvis visar vi att vissa fenomen aldrig kommer att kunna förstås och att lärandeprocessen ges nya möjligheter. (shrink)

Sokrates var inte bara en filosofisk nydanare. Genom sitt sätt att involvera sina samtalspartners i den filosofiska processen var han också i hög utsträckning en pedagogisk nydanare. Hans pedagogiska grundidé var den så kallade majeutiska metoden – det vill säga ”barnmorskemetoden”. Med det menade han att han inte överförde sina egna färdiga tankar till den han talade med utan han hjälpte sin samtalspartner att föda sina egna tankar. Inom pedagogiken är det vanligt att använda den så kallade ”Sokratiska metoden” vilket (...) i sin enklaste form bara innebär att man ställer frågor till studenterna. Den här artikeln kommer emellertid att handla om en mer sofistikerad metod som används för begreppsanalys/begreppsdefinition i grupp. Metoden är inspirerad av Sokrates men skiljer sig också en del från hur Sokrates själv grep sig an sina dialoger – åtminstone så som de beskrivs av Platon. Artikeln innehåller en kort historisk och pedagogisk bakgrund men syftar framför allt till att utgöra en praktisk vägledning för genomförande av sokratiska dialoger i filosofiundervisningen. Artikeln bygger framför allt på mina egna erfarenheter av att använda Sokratisk Dialog i undervisningen vid Filosofiska institutionen vid Lunds universitet, Lunds Tekniska Högskola, Sveriges Lantbruksuniversitet och i det privata näringslivet. Artikeln vänder sig till alla som undervisar i filosofi på universitetet eller gymnasiet eller i filosofiska metoder för studenter vid andra utbildningar, t.ex. värdeteori, vetenskapsteori eller tillämpad etik för ingenjörer eller medicinare – eller i vilket annat ämne som helst där det förekommer begrepp som saknar en enkel och knivskarp definition men som är viktiga för ämnet. (shrink)