Many women wrote philosophy in nineteenth-century Britain, and they wrote across the full range of philosophical topics. Yet these important women thinkers have been left out of the philosophical canon and many of them are barely known today. The aim of this book is to put them back on the map. It introduces twelve women philosophers - Mary Shepherd, Harriet Martineau, Ada Lovelace, George Eliot, Frances Power Cobbe, Helena Blavatsky, Julia Wedgwood, Victoria Welby, Arabella Buckley, Annie Besant, Vernon Lee, and (...) Constance Naden. Alison Stone looks at their views on naturalism, philosophy of mind, evolution, morality and religion, and progress in history. She shows how these women interacted and developed their philosophical views in conversation with one another, not only with their male contemporaries. The rich print and periodical culture of the period enabled these women to publish philosophy in forms accessible to a general readership, despite the restrictions women faced, such as having limited or no access to university education. Stone explains how these women became excluded from the history of philosophy because there was a cultural shift at the end of the nineteenth century towards specialised forms of philosophical writing, which depended on academic credentials that were still largely unavailable to women. (shrink)

Årets Hägerströmföreläsningar i Uppsala gavs i februari av den norske filosofen Dagfinn Føllesdal. Ämnet var "Mening og Erfaring". Dagfinn Føllesdal doktorerade 1961 vid Harvard med Willard Van Quine som handledare på en avhandling om kvantifierad modallogik. Han blev internationellt känd främst för studier om Husserls fenomenologi och dess förhållande till Frege samt för sina arbeten om Quines språkfilosofi. Allt sedan 60-talet har Føllesdal delat sin tid mellan Oslouniversitetet och Stanforduniversitetet i Kalifornien. I sina föreläsningar diskuterade Føllesdal meningsbegreppet med (...) anknytning till teorier formulerade av sådana tidigare Hägerströmföreläsare som Quine, Davidson och Kripke. En utgångspunkt för framställningen var Quines empiristiska syn på språket: Allt vi kan lära om omvärlden och varandra, inklusive språket, är grundat på socialt tillgänglig evidens. Enligt Quines uppfattning är språket väsentligen ett socialt fenomen. Detta innebär att: (i) språket har blivit till genom en social process; (ii) individens inlärning av språket sker på basen av socialt tillgänglig information; och (iii) användningen av språket är en social process. Den centrala frågeställningen som diskuterades i föreläsningarna var: Hur skall vi utifrån en empiristisk syn på språket förstå mening och kommunikation? Quine var den förste att på ett helt explicit sätt formulera denna problemställning. (shrink)