1 Introduction1 In the 1980s, hermeneutics was often incorporated into deconstructionism and literary theory. Rather than focus on authorial intentions, the nature of writing itself including codes used to construct meaning, socio-economic contexts and inequalities of power,2 Gadamer introduced a different perspective; the interplay between effects of history on a reader’s understanding and the tradition(s) handed down in writing. This interplay in which a reader’s prejudices are called into question and modified by the text in a fusion of understanding and (...) topic revitalized the study of the printed word. Gadamer’s turn to language for understanding the meaning of Being also appealed to the post-modern antipathy toward modernity and metaphysics.3 If the truth and validity of interpretations are limited to communities of language, then our mode of being in history cannot but be historical. This point of view rendered Gadamer’s phenomenological hermeneutics vulnerable to the critique of moral and epistemological relativism. However, Gadamer’s theory of interpretation also stems from re-examination of the beginning of knowledge in the Pre-Socratics and Plato, and on this basis, is receptive to another dimension of inquiry than that which was trending in North America. -/- At the East-West Center, University of Hawai’i at Manoa in 1982, Chung-ying Cheng for the first time introduced onto-hermeneutics to an audience of esteemed philosophers including Li Zehou, Ren Jiyu, Feng Youlan, and Zhang Liwen.4 In contrast to schools of deconstruction and literary theory that had disengaged the interpreter from trans-historical sources of meaning and truth, Cheng explained that interpreters exist within a cosmological order inextricable from responsibility to harmonize Heaven and Earth in creative acts of interpretation. By integrating Chinese cosmology into hermeneutics through ontology, he tacitly challenged philosophers in the West to re-examine assumptions about humanity’s place in nature and by implication, Gadamer’s recovery of the beginnings of knowledge in Western philosophy. -/- Cheng’s Neo-Confucianism is inspired by the method and goals of Thomé H. Fang. The following words by Fang seem to prefigure, although in an indistinct and bundled way, aspects of Cheng’s philosophy including a Mencian theory of human nature, comprehensive observation, and creativity: “In the very process of living in concord with creative Nature, Man is charged with an ideal to be fully realized in the light of the principle of comprehensive harmony.”5 Like Fang, Cheng reinvigorates Chinese culture and language, but not solely in order to vindicate the insights of Neo-Confucianism. He has studied Western thought, from pragmatism and the analytic school to German idealism and phenomenology, to unlock and clarify philosophical concepts within the Yijing tradition and thereby render them intelligible to Anglophones. The result has been an awakening of Western scholars to the moral and cultural consequences of decoupling their thought from metaphysical foundations that are neither dogmatic nor doctrinal. -/- Not unlike the dialectic of Gadamer’s dialogue form, onto-generative hermeneutics integrates contrary positions on the same topic in order to blend both sides into a world philosophy, or as Cheng says, a “totalizing or integrative theory,”6 not to be confused with a theoretical rewording of a theory. On the contrary, the universal scope and relevance of hermeneutics stems from personal experience. Just as Gadamer, in response to faction and strife, immersed himself in Plato during the war years, and developed a method with which to harmonize opposites, so too, according to On-cho Ng, was Cheng moved by faction, strife and political persecution to develop a path toward unity.7 Gadamer taught at McMaster University in Hamilton, Ontario, and Cheng at the University of Hawai’i at Manoa among other institutions in North America. They facilitated trans-continental educational and cultural ties. Similar experiences yield similar insights irrespective of differences of time and place. Hence, authors in this issue who reside in Europe, China and North America, delineate the differences between Gadamer and Cheng, yet also, in light of Cheng’s onto-generative method and cosmology, develop integrative theories. Due to the page-budget restriction of the publisher, certain articles of this special theme will be subsequently published in the next issue. -/- 2 Integrative Theory This special issue of The Journal of Chinese Philosophy confirms a dimension of hermeneutics that Cheng has both motivated and inspired. The contributors do not abide by the conviction that since thought is mediated by language, interpretations cannot transcend culture. On the contrary, their research exemplifies the fruits of trans-historical onto-dialogical hermeneutics within limits defined by their field inquiry, organized into Parts I and II, around three themes: language, the philosophy of history and ethics. -/- Andrew Fuyarchuk introduces the theme of ontology in relation to Gadamer’s turn to language. Fuyarchuk argues that Chung-ying Cheng’s criticism of Gadamer’s hermeneutics is informed by Heidegger’s concept of Dasein and thereby overlooks how Gadamer’s Platonic-Pythagorean problem of the division between the One and Many is harmonized in the event of language, which in turn positions Gadamer in proximity to the presupposed grounds of receptivity in Cheng’s onto-generative hermeneutics. Lauren Pfister’s contributing article addresses the year 2000 meeting between Cheng and Gadamer in Heidelberg and expands the transhistorical grounds of meaning in Gadamer to matters of theology. Pfister’s summary of the written Chinese record of their conversation indicates that Cheng does not address the role of Christian philosophy and hence, the role of the inner word in Gadamer’s hermeneutics. This is important not only for detecting changes in Cheng’s philosophical development, but also for modifying his hermeneutics along the lines of a living conversation, possibilities explored by Pfister in a sequel to the article submitted to this issue. Nevertheless, by raising the issue of how Gadamer’s turn to language for understanding the meaning of Being extends possibilities in Cheng’s thought, Pfister anticipates the article by Katarina Gajdosova. She returns to the roots of Chinese thought during the Warring States period and broadens the meaning of names in recently excavated texts. Contrary to the conventions about how to understand terms, she appeals to both Heidegger’s ontology and Cheng’s notion of receptivity and creativity to reinterpret naming in relation to cosmology. Along the same lines, insofar as the event of Being is lingual, Jay Goulding captures its emergent structure in an evolving community of scholars and scholarship. He recalls his philosophical journey toward Cheng’s philosophy that begins in conversations with Gadamer at McMaster University in Hamilton, leads to Heidegger and Asian thought, expands into turning points with teachers and colleagues from various backgrounds that by increments contributed to Goulding’s formulation of “Daoist phenomenology.” -/- Although differing traditions guide their inquiries and research, Cheng and Gadamer recall the wisdom of the past to ameliorate the fragmentation in contemporary life. This leads them to re-examine the origins of philosophy; historical roots and thus sources of creative re-interpretations East and West whose affinities are developed in contributions by Hyun Höchsmann and Friederike Assandri. Höchsmann assesses convergences and divergences in the origins of Chinese and Western philosophy (Confucius and Socrates, the Yijing and Pre-Socratics) that culminates in pairing Gadamer’s understanding of paideia in the context of Plato’s political cosmology in the Timaeus with moral and social cultivation in The Western Inscription. She delineates the limits of this comparison which in turn justifies introducing Vattimo’s notion of locality. Assandri’s comparative analysis moves between India and China, Buddhism and Tang Daoism. Based on Gadamer’s argument that writing detaches concepts from their cultural moorings, she defines and applies three levels of understanding in onto-generative hermeneutics to Buddhist terms that were assimilated into the Benji Jing and in so doing clarifies essential dimensions of Daoism. -/- Contributions by Stephen Palmquist and Nicholas Brasovan position Cheng in relation to Kant and Gadamer by way of Aristotle’s ethics respectively. On the one hand, Palmquist plots Cheng’s evolving criticism of Kant’s moral philosophy and draws on crucial dimensions of Gadamer’s hermeneutics to reposition that criticism in a constructive relation to Kant’s emphasis on the philosophical conditions of morality while also indicating how religious dimensions of his thought answer Cheng’s concerns for lived moral action. For Palmquist, Gadamer enables a constructive criticism of Cheng. On the other hand, Brasovan compares Cheng’s Yijing-based account of moral deliberation with Gadamer’s Aristotelian-based ethics and reasons that in contrast to Cheng, Gadamer’s hermeneutical consciousness is disengaged from practical knowledge. For Brasovan, Cheng is a constructive critic of Gadamer. Palmquist and Brasovan’s divergent angles on Gadamer and Cheng map onto a dialectic of contrast and complementarity that constitutes the inner logic of Cheng’s philosophy. In other words, Gadamer and Cheng ought to be read alongside one another for the sake of removing discrepancies and contradictions, which constitutes the organic structure of their thinking. -/- 3 Our Mode of Being in History Is Not Historical The conversations between Cheng and Gadamer in this issue of The Journal of Chinese Philosophy pivot on language, philosophy of history and ethics within a comparative framework of analysis, but also explore the grounds that make the comparisons possible. Those grounds are informed by Chinese cosmology, and function to wrest Gadamer from the shadow of Heideggerian facticity and reposition him within the range of Cheng’s ideas about our place in nature that is embedded in his question about how mind emerges from inorganic matter.8 -/- For Gadamer scholars of Heidegger, human finitude, our ownmost individuating death ensures that hermeneutics is always open to the other as other, always on the way toward understanding the meaning of Being. To arrest the process in a concept of “the Absolute” cannot but represent someone’s point of view, and thereby render hermeneutics indistinguishable from ideology. However, insofar as finitude is defined by them in terms of an onto-theological concept of immorality, finitude is a metaphysical concept consistent with epistemologies and confuse beings with the meaning of Being. As a result, the celebrated political value of hermeneutics to always be on the way toward an understanding of the meaning of Being admits subtle variations on the same worldview that are insufficiently self-critical. -/- Gadamer scholars of Heidegger are right. A transformation in ethos and opening to the meaning of Being depends on awareness of finitude. Yet this awareness does not yield openness to more of the same, i.e., discourse structurally incapable of coming to unity but instead, for both Gadamer and Cheng, openness to a distinctly different ontological dimension of reality. As Sandra Wawrytko and So-Seong Park indicate,9 this ontological dimension is prefigured in the experience of being-as-a-whole or the totality of all possible relations in both Chinese totemic shamanistic rituals,10 and Greek Dionysian festivals.11 Through these religious experiences human ethos and therefore consciousness is expanded and elevated from being centered on one’s ownmost concerns toward an affinity with all sentient beings from insects and plants to animals. The channel for this affinity is an auditory disposition and hence, the emotions, compassion, and feeling response. -/- The capacity for an auditory disposition, or as Gadamer calls it, listening consciousness to respond to the inter-relationality and therefore inherent balance of nature is developed through music, song and dance of the religious rituals and festivals. They facilitate the unity of mind with nature. This use of music, that transforms ordinary consciousness, explains Cheng’s emphasis on the receptivity of feeling response in comprehensive observation, and Gadamer’s emphasis on openness to the other in attunement. However, an auditory disposition characteristic of pre-literate oral cultures that reveals the “All” need not rely on religion. As theorists about the evolution of language have explained,12 modern languages preserve their pre-historical past in music or prosody. That is to say, the song and dance that revealed the totality of inter-related beings to an ethos of comprehensive observation and attunement toward beings in classical civilizations is retained in the back-and-forth movement or rhythm of the dialogue form. Our mode of being in history is a mode of being in nature – through the music of language. -/- While alerting the reader to the limits of a nominalist interpretation, Gadamer expresses the inner law of the nature as follows: “in perishing there is always becoming, and in becoming there is always perishing.”13 Considered in process, opposites generate and blend into each other. This law of nature applies to everything.14 Hence, in a manner comparable to Pfister’s concluding insights, onto-dialogical hermeneutics is not only open to discrete events of otherness but moreover, to the moving structure of reality expressed, as Gajdosova suggests, in the existential moment of naming. Considered as interplay of tension and resolution with a life of its own, the dialectic of a dialogue is self-similar to the way in which an organism grows (by instinct). There is, therefore, a sense in which the art of interpretation extends the human mind into the eternal cycles of nature such that we participate in the articulation of the inner telos/homeostasis toward which all beings strive and importantly for Gadamer scholars of Heidegger, within the material limits of energy to which our embodied minds are self-evidently subject. In mortality there is always immortality. (shrink)

Marcel Gauchet to mało znany w Polsce historyk i filozof francuski. Żadna z jego książek nie została do tej pory przetłumaczona na język polski. Dostępny w tym języku jest jeden z esejów pochodzący z La démocratie contre elle-même (Demokracja przeciwko sobie samej), opublikowany w kwartalniku „Res Publica Nowa” w grudniu 2002 r. pt. Nowy wiek osobowości. Próba psychologii współczesnej, przełożony i opracowany przez Wiktora Dłuskiego. W tekście tym Gauchet stawia tezę o mającej miejsce we współczesnym świecie rewolucji antropologicznej, polegającej na (...) zmianie roli rodziny ze wspólnoty ustanawiającej i podtrzymującej więzi społeczne na grupę społeczną niemającą wpływu na kształt życia społecznego. Przybliżenie sylwetki Gaucheta wydaje się niezbędne, albowiem jego myśl stanowi ważki i godny uwagi głos w dyskusji nad stanem współczesnej polityki oraz świata. -/- W niniejszym artykule skupię się na dwóch poruszonych przez Gaucheta zagadnieniach. Pierwsze z nich to ideologiczne konsekwencje ostatniego kryzysu gospodarczego, m. in. pokonanie lewicowej frakcji politycznej przez prawicową czy kryzys demokracji objawiający się dominacją interesów jednostkowych nad wspólnotowymi. Drugą kwestię stanowi kryzys liberalizmu polegający na występowaniu dwóch sprzecznych trendów na scenie politycznej, mianowicie,dominacji idei państwa interwencjonistycznego, dążącego do zbudowania dobrze funkcjonującego państwa opiekuńczego oraz rosnącego w siłę domagania się praw jednostki, co odbywa się, zdaniem Gaucheta, kosztem państwa. -/- Źródła będące podstawą niniejszego tekstu to przede wszystkim wywiad Macieja Nowickiego z Marcelem Gauchetem pt. Nie ma już lewicy, prawica zwyciężyła na zawsze opublikowany w miesięczniku „Europa. Magazyn Idei Newsweeka” w 2009 r. oraz wydane w 2007 r. I i II tom L’Avènement de la démocratie (Nadejście demokracji) Gaucheta. (shrink)

Mind-body problemet analyseras i ett reduktionistiskt perspektiv. Genom att kombinera emergensbegreppet med algoritmisk informationsteori visas i ett tankeexperiment att ett starkt epistemiskt emergent system kan konstrueras utifrån en relativt enkel, ickelinjär process. En jämförelse med hjärnans avsevärt mer komplexa neurala nätverk visar att även medvetandet kan karakteriseras som starkt epistemiskt emergent. Därmed är reduktionistisk förståelse av medvetandet inte möjlig; mind-body problemet har alltså inte en reduktionistisk lösning. Medvetandets ontologiskt emergenta karaktär kan därefter konstateras utifrån en kombinatorisk analys; det är därmed (...) principiellt oreducerbart till lägre-nivå-fenomen. I perspektivet av en modifierad definition av fri vilja diskuteras den fysiska växelverkan som äger rum i hjärnans neurala system. Trots att enskilda neurala lägre-nivå-processer är deterministiska, kan globala processer visas vara icke- deterministiska i ontologisk mening. Vi argumenterar för att detta leder till viljans frihet. (shrink)

Enligt ett realistiskt synsätt kan ett påstående vara sant trots att det inte ens i princip är möjligt att veta att det är sant. En sanningsteoretisk antirealist kan inte godta denna möjlighet utan accepterar en eller annan version av Dummetts vetbarhetsprincip: (K) Om ett påstående är sant, så måste det i princip vara möjligt att veta att det är sant. Det kan dock förefalla rimligt, även för en antirealist, att gå̊ med på̊ att det kan finnas sanningar som ingen faktiskt (...) vet (har vetat, eller kommer att veta) är sanna. Man kan därför tänka sig att en antirealist skulle acceptera principen (K) utan att därför gå med på den till synes starkare principen: (SK) Om ett påstående är sant, så måste det faktiskt finnas någon som vet att det är sant. Ett mycket omdiskuterat argument – som ytterst går tillbaka till Alonzo Church, men som först publicerades i en uppsats av Frederic Fitch i Journal of Symbolic Logic 1963 – tycks emellertid visa att principen (K) implicerar principen (SK). Anta nämligen att (K) är sann, medan (SK) inte är det. Men om (SK) är falsk, så finns det ett påstående som är sant men som ingen faktiskt vet är sant. Anta nu att p är ett sådant påstående. Låt Kp betyda att någon vet att p är sant. Det galler alltså̊ att p är sant samtidigt som Kp inte är det. Betrakta nu påståendet (p ∧ −Kp). Enligt antagandet är detta påstående sant. Enligt (K) måste det då vara möjligt att någon vet att (p ∧ −Kp). D.v.s., det måste vara möjligt att påståendet K(p ∧ −Kp) är sant. Men i så fall är det också̊ möjligt att påståendet Kp ∧ K−Kp är sant, vilket i sin tur implicerar att det är möjligt att Kp ∧ −Kp är sant, vilket ju är absurt. Således kan inte (K) vara sann samtidigt som (SK) är falsk. Vi tycks således kunna sluta oss till att (K) implicerar (SK). I uppsatsen diskuterar jag några olika sätt att undgå̊ Church-Fitch paradoxala slutsats. Ett tillvägagångssätt är att ersätta kunskapsoperatorn med en hierarki av kunskapspredikat. Ett annat är baserat på distinktionen mellan faktisk och potentiell kunskap och ett förkastande av den vanliga modallogiska formaliseringen av principen (K). Den senare typen av lösning betraktas både från ett realistiskt och ett icke-realistiskt perspektiv. Utifrån denna analys kommer jag fram till slutsatsen att vi, vare sig vi är realister eller antirealister rörande sanning, kan sluta oroa oss för vetbarhetsparadoxen och ändå uppskatta Church-Fitchs argument. (shrink)

Bertrand Russell was never to forget the course he gave in Barcelona in the spring of 1920. In the bitter title-page of An Inquiry into Meaning and Truth (1940), after the legal ruling which had suspended him from teaching at City College, New York, he expressly mentions his lectures in Barcelona, along with those he had given at the Universities of Uppsala and Copenhagen and at the Sorbonne. He also alludes briefly to them in his Autobiography (Russell 1990, II, 143), (...) but their circumstances and import have received no attention to date. The aim of this paper is to bring to light the available information on this subject in the Russell Archives (McMaster University, Canada) and the papers left by Joan Crexells (1896-1926) and Eugenio d'Ors (1881-1954), the two Catalan philosophers behind Russell's visit, and to put forward an assessment of Russell's influence on Spanish philosophy. (shrink)

Förståelse kan sägas vara den högsta formen av medveten insikt. Kunskap om ett fenomen behöver inte i sig vara tillräcklig för förståelse - de tidiga människorna visste att solen gick upp i öster, men de förstod inte att detta berodde på att jorden är rund och roterar. Förståelsebegreppet är centralt för all vetenskaplig aktivitet, men har mest studerats och tillämpats inom human- och samhällsvetenskaperna. Inom naturvetenskapen har ”förståelse” fått träda i skymundan för ”förklaring”. Vi skall se att detta är olyckligt (...) och att förståelsebegreppet verkligen är av högsta relevans även för naturvetenskapen. Vi får här ett verktyg för att bedöma de yttersta gränserna för våra insikter i omvärlden. Analysen i detta arbete utgår ifrån en ny teori för förståelse, där de två fundamentala elementen är abstraktion och jämförelse. Ett antal intressanta konsekvenser följer, exempelvis visar vi att vissa fenomen aldrig kommer att kunna förstås och att lärandeprocessen ges nya möjligheter. (shrink)

Syftet med denna studie är att undersöka hur sex stycken tillfrågade lärare för grundskolans lägre årskurser F-3 upplever sin undervisning kring läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer. Studien utgår från Sandra Hardings genusteori samt Judith Butlers begrepp kring performativitet. Studien är tänkt att synliggöra hur lärare i de lägre årskurserna undervisar kring läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer samt att lyfta hur undervisningen balanseras mellan kön och normer. -/- Resultatet av studien visar att det upplevs finnas svårigheter kring framför allt (...) ämnet sexualitet i läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer där det framkommer en osäkerhet kring vad undervisningen förväntas innehålla samt den egna lärarens svårighet att veta hur ämnet ska anpassas till grundskolans lägre åldrar. Inte heller sexuella övergrepp och grooming lyfts av fler än två av de sex tillfrågade lärarna, något som inte svarar mot det eventuella behovet av sådan undervisningen med tanke på att forskning visar hur vanligt det är med sexuella övergrepp hos barn. -/- Studiens resultat visar också på att lärarna har ett väletablerat normkritiskt förhållningssätt där de aktivt reflekterar över sina egna normer och språkbruk för att inte förstärka normer i sin undervisning. I och med detta aktiva normkritiska förhållningssätt påvisade studien knappa svårigheter kring balansen mellan kön och normer i undervisningen inom området sexualitet, samtycke och relationer. Normerna kring genus uppfattades av de tillfrågade lärarna skapas utanför skolverksamheten. Eleverna upplevdes av lärarna att vara medvetna om normer hörande till de olika könen, vilket styrks av tidigare forskning där kulturella definitioner av manligt och kvinnligt påverkar barn även i yngre ålder. Resultatet av studien förklaras utifrån Hardings genusteori där lärarnas individuella normer kring genus, som är en produkt av hur de strukturella och symboliska normerna i samhället ser ut, kan ha en inverkan på hur de tolkar innehållet i läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer. Det tolkas även utifrån Butlers begrepp om performativitet, att våra handlingar och ord skapar normer, där lärarna riskerar att påverka undervisningen i och med att undervisningen eventuellt kan föra vidare beteenden och normer som är påverkade av den individuella tolkningen av området. (shrink)