One of the most important questions in epistemology is the nonphysical realities, like phenomenal consciousness. The main claim of physicalism is real explanations of events and properties are only physical explanations and representationalists are agree too. Thus these realities can explained by the rule of biases of physical and objective events.On the other hand , phenomenalists maintain that conscious experiences and aspect of subjectivity of phenomenal consciousness are not. In this article I attempt formulated the problem of phenomenal consciousness based (...) on the Perspectival Subjectivity and next proposed the solutions of theories of representation of mind then declare objections on the theories of representation of mind. There is a question as can be the theory of representation of mind the frame for causal explanation of the problems of phenomenal consciousness? (shrink)

Contra widespread readings of Karoline von Günderrode’s 1805 “Idea of the Earth ” as a creative adaptation of Schelling’s philosophy of nature, this article proposes that “Idea of the Earth” furnishes a moral account of the human relation to the natural world, one which does not map onto any of the more well-known romantic or idealist accounts of the human-nature relation. Specifically, I argue that “Idea of the Earth” responds to the great Enlightenment question concerning the human vocation, but (...) from a distinctive romantic-idealist angle. I begin by demonstrating the influence of Fichte’s 1800 Vocation of Humanity on Günderrode’s thinking, which involves an investigation of both Fichte’s text and Günderrode’s critical response to it. I then turn to “Idea of the Earth” where I analyse Günderrode’s understanding of nature and the self in light of her critique of Fichte, and thereby distinguish her position from Fichte’s and from the position espoused by her fellow romantics and idealists. By reading “Idea of the Earth” alongside Fichte’s text and Günderrode’s remarks on it, this article sheds new light on both Günderrode’s understanding and defence of Naturphilosophie – against Fichte’s critique of it – and her distinctive contribution to romantic philosophies of nature. (shrink)

Karoline von Günderrode’s reputation as a mystical writer makes her a likely candidate as a proponent of a negative philosophy. However, the historical emphasis on Günderrode’s mystical and lyrical writings reflects gender stereotypes about women’s writing and ignores Günderrode’s strengths as an epic and historical writer. It is therefore important to approach claims about Günderrode’s supposed mysticism carefully. This paper is a preliminary attempt to investigate Günderrode’s claims about knowledge, including knowledge of the absolute, asking: What does Günderrode think (...) knowledge is? What does she think the purpose of knowledge is—i.e., what does she think knowledge gets us, or does for us? And how do her claims differ from those philosophers, such as Novalis, whose thinking on knowledge (including of the absolute) seems to resemble hers? I argue that Günderrode maintains that human beings can experience, or “know,” a reality behind the discrete objects and events that comprise the world of appearances, and that she integrates this idea into a coherent worldview in a unique way. Specifically, I argue that Günderrode reconceptualizes the nature of death and selfhood in specific ways that allow her to make sense of the possibility of experiencing the true nature of the world behind the divisions that are characteristic of human knowledge and existence. (shrink)

This paper argues that Karoline von Günderrode’s unique account of the socially constructed self provides a model for satisfying relationships and a stable self on the basis of a fragmented and untransparent subjectivity. Günderrode views experience as a discontinuous series of moments out of which a self can be constructed in two ways, both involving interactions with others. One of these is narrative; the other is a form of immediate experience, including experiencing together with others, that precedes narrative accounts (...) of identity. For Günderrode, the most important ways of interacting with others involve sharing thoughts, feelings and experiences without attempting to integrate these into a more holistic image of, or story about, the person with whom one is interacting. The result is a model for relationships between transitory, opaque selves that creates a basis for social interaction and the construction of identity that can survive and flourish without a stable self that is completely known to itself and others. -/- This journal is open access and includes so many wonderful articles. (shrink)

Karoline von Günderrode (1780–1806) has long enjoyed a reputation as a Romantic poet, but her philosophical contributions have largely been neglected. This paper is one of the first to address Günderrode’s political thought, especially her view of the interrelationship between human society and the broader environment. The paper argues that Günderrode develops resources for reconceiving the relationship of human beings to the nonhuman and to each other that work against an instrumentalizing view of nature and programmatic political ideals. Günderrode’s (...) normative restraint, concept of harmony, and view of human beings as part of and the same in kind as the rest of nature contribute to a vision of sociality, grounded in her metaphysics, that envisions small communities fostering connections between human beings and the nonhuman. On Günderrode’s model, these connections can grow and strengthen and eventually, perhaps, enable the emergence of the single, perfect organism that she calls the “realized idea of the earth.”. (shrink)

In 1804, when asked by the aspiring writer Clemens Brentano why she had chosen to publish her work, Karoline von Günderrode wrote that she longed “mein Leben in einer bleibenden Form auszusprechen, in einer Gestalt, die würdig sei, zu den Vortreflichsten hinzutreten, sie zu grüssen und Gemeinschaft mit ihnen zu haben.” In light of this kind of statement, it is perhaps not surprising if, despite some exceptions, much of the still relatively scant literature on Günderrode reads her works largely (...) in terms of how they articulate and manifest Günderrode’s desires, frustrations, and character, for the most part ignoring their imaginary, creative, and intellectual aspects. This interpretation of the author’s works as biography is, in Günderrode’s case, often accompanied by an interpretation of her biography, particularly her suicide, as literary work. This paper is not the first to question the conflation of Günderrode’s life, death, and writing, but it is one of only a handful that aim to address the autopoietic element of Günderrode’s work in a way that does not reduce her writings to biographical and psychological expressions, or Günderrode herself to an image – or a legend – encapsulated by her writings and her relationship to them. This paper argues that Günderrode’s own position on what the self is has been largely neglected as a result of this conflation, and that taking this position into account changes how we understand Günderrode’s articulations of self in her writings. Thus this paper has two goals: to address difficulties in articulating and even constituting oneself sincerely when one’s efforts are unrecognized, belittled, censored, and forced to conform to the conventions of a society in which one is marginalized; and to unearth a neglected and potentially rich account of the modern self. (shrink)

Both Novalis and Günderrode provide grounds for a number of different kinds of hope. The first part of this chapter briefly sketches the most obvious of these: the hope for union with loved ones after death. This section also explains Günderrode’s metaphysics, which entails significant differences from Novalis in the other areas of hope that she identifies. Part two explores “epistemological hope”: the hope for knowledge or experience of that which lies outside the limitations of reason. Part three considers Günderrode’s (...) “moral hope,” which emerges from her critique of Kantian morality. Finally, parts four and five consider “political hope” and “ontological hope,” i.e., hope for improvement in the world as a whole and human society in particular. For Novalis, this famously takes the form of “raising,” “Romanticizing” or “cultivating,” effected by human beings. In Günderrode, this kind of improvement is largely beyond human control (although human beings can contribute to it), leaving us in a state of hopeful ambiguity regarding the possibility of the eventual realization of an “immortal ideal” for the earth and the establishment of ideal human communities. (shrink)

This paper considers how women and gender are conceptualised within early German Romanticism and argues that work by early German Romantic women should be addressed in scholarship on this movement. The chapter addresses feminist critiques of early German Romanticism as exemplified by the work of Friedrich Schlegel and Novalis, concluding that an essentialist view of traditional gender characteristics informs central aspects of these writers’ work, including their view of the relationship between human beings and nature and their theories of language (...) and poetry. The paper argues that a thoroughgoing critique of gender categories and development of the implications of this critique are found in the early German Romantic writings, not of Schlegel and Novalis, but of Dorothea Veit-Schlegel and Karoline von Günderrode. (shrink)

This chapter explores the importance of writing by early nineteenth-century women for post-structuralist accounts of philosophy of art in German Idealism and Romanticism. Work by Romantic writers Karoline von Günderrode and Bettina Brentano-von Arnim is related to post-structuralist analyses of the sublime, the fragment, the work of art, and the artist/genius.

Den här boken handlar om invasiva främmande växter. I det föregående kapitlet reflekterade Niklas Vareman om vad som läggs i begreppet ‘invasiv’, men vad gäller då för den andra termen i begreppet – alltså ordet ‘främmande’? Vid första påseende kan det verka som att ’främmande’ borde vara ett enklare ord att definiera. Det är ju vanligare och inte så tekniskt jämfört med ‘invasiv’. Frågan är dock om inte just dessa två egenskaper gör ordet ’främmande’ mer svårdefinierat. Ord som är både (...) vanligare och mer vardagliga används av fler personer och på fler olika sätt. (shrink)

English summary: Provocative Public Philosophy In 2017, I argued that people with Down syndrome cannot live full lives. This sparked a heated debated in the Norwegian public sphere. This gave rise to a debate over what academics should and should not say in public. A certain form of public philosophy, what I will call provocative public philosophy, was criticized for being harmful, imperialistic, for eroding trust in philosophers, and for creating too much noise. In this article I will, in light (...) of the Down syndrome debate, defend provocative public philosophy against these allegations. -/- Norsk sammendrag: En uttalelse om at personer med Downs syndrom ikke kan leve fullverdige liv, satte i gang en stor og opphetet debatt i den norske offentligheten i 2017. Denne ga opphav til en mer overordnet debatt om hva akademikere bør og ikke bør si i offentligheten. En viss form for offentlig filosofi, det jeg vil kalle provokativ offentlig filosofi, er blitt utpekt som synder. I denne artikkelen vil jeg, med utgangspunkt i debatten om fullverdige liv, forsvare provokativ offentlig filosofi mot både epistemiske og etiske innvendinger. (shrink)

I sitt berömda bevis för tidens overklighet påstod McTaggart att det sätt händelser tycks skifta position i tiden från framtid till nutid och till förfluten tid, innebär en motsägelse. Vad McTaggart egentligen menade har varit föremål för en livlig debatt ända sedan beviset först publicerades 1908. Beviset består av två delar. I den första argumenterar McTaggart för att ingenting kan förändras förutom genom att övergå från framtid till förfluten tid. I den andra argumenterar han för att en sådan övergång innebär (...) en motsägelse och att det därför inte kan finnas någon förändring överhuvudtaget, vilket i sin tur innebär att det heller inte finns någon tid. De flesta filosofer är i dag eniga om att McTaggart har fel, men oeniga om på vilket sätt han har fel. Olika filosofer förkastar olika delar av beviset, beroende på om de har vad som kallas en A- eller B-uppfattning av tiden. De som har en A-uppfattning förnekar att tid förstådd som övergång från framtid till förfluten tid är motsägelsefull. De som har en B-uppfattning förnekar att en övergång från framtid till förfluten tid är nödvändig för förändring, men håller med om att sådan övergång är motsägelsefull. Det är min uppfattning att denna oenighet beror på att McTaggarts argument från första början blivit missuppfattat, av både A- och B-teoretiker. Av någon anledning har det alltid betraktats som ett självständigt argument, ett som är oberoende av det ontologiska system McTaggart förespråkade. Jag föreslår ett nytt sätt att förstå hur han menade att tiden är motsägelsefull. Ett sätt som tar hans ontologiska system som utgångspunkt. (shrink)

Enligt ett realistiskt synsätt kan ett påstående vara sant trots att det inte ens i princip är möjligt att veta att det är sant. En sanningsteoretisk antirealist kan inte godta denna möjlighet utan accepterar en eller annan version av Dummetts vetbarhetsprincip: (K) Om ett påstående är sant, så måste det i princip vara möjligt att veta att det är sant. Det kan dock förefalla rimligt, även för en antirealist, att gå̊ med på̊ att det kan finnas sanningar som ingen faktiskt (...) vet (har vetat, eller kommer att veta) är sanna. Man kan därför tänka sig att en antirealist skulle acceptera principen (K) utan att därför gå med på den till synes starkare principen: (SK) Om ett påstående är sant, så måste det faktiskt finnas någon som vet att det är sant. Ett mycket omdiskuterat argument – som ytterst går tillbaka till Alonzo Church, men som först publicerades i en uppsats av Frederic Fitch i Journal of Symbolic Logic 1963 – tycks emellertid visa att principen (K) implicerar principen (SK). Anta nämligen att (K) är sann, medan (SK) inte är det. Men om (SK) är falsk, så finns det ett påstående som är sant men som ingen faktiskt vet är sant. Anta nu att p är ett sådant påstående. Låt Kp betyda att någon vet att p är sant. Det galler alltså̊ att p är sant samtidigt som Kp inte är det. Betrakta nu påståendet (p ∧ −Kp). Enligt antagandet är detta påstående sant. Enligt (K) måste det då vara möjligt att någon vet att (p ∧ −Kp). D.v.s., det måste vara möjligt att påståendet K(p ∧ −Kp) är sant. Men i så fall är det också̊ möjligt att påståendet Kp ∧ K−Kp är sant, vilket i sin tur implicerar att det är möjligt att Kp ∧ −Kp är sant, vilket ju är absurt. Således kan inte (K) vara sann samtidigt som (SK) är falsk. Vi tycks således kunna sluta oss till att (K) implicerar (SK). I uppsatsen diskuterar jag några olika sätt att undgå̊ Church-Fitch paradoxala slutsats. Ett tillvägagångssätt är att ersätta kunskapsoperatorn med en hierarki av kunskapspredikat. Ett annat är baserat på distinktionen mellan faktisk och potentiell kunskap och ett förkastande av den vanliga modallogiska formaliseringen av principen (K). Den senare typen av lösning betraktas både från ett realistiskt och ett icke-realistiskt perspektiv. Utifrån denna analys kommer jag fram till slutsatsen att vi, vare sig vi är realister eller antirealister rörande sanning, kan sluta oroa oss för vetbarhetsparadoxen och ändå uppskatta Church-Fitchs argument. (shrink)

Det er min strid at tabellen av intensjonalitet (rasjonalitet, bevissthet, sinn, tanke, språk, personlighet etc.) som har fremtredende her beskriver mer eller mindre nøyaktig, eller i det minste fungerer som en heuristisk for, hvordan vi tenker og oppfører oss, og så omfatter det ikke bare filosofi og psykologi, men alt annet (historie, litteratur, matematikk, politikk etc.). Legg spesielt merke til at intensjonalitet og rasjonalitet som jeg (sammen med Searle, Wittgenstein og andre) ser det, inkluderer både bevisst deliberativspråklig system 2 og (...) bevisstløs automatisert prelinguistic System 1 handlinger eller reflekser. Jeg gir en kritisk undersøkelse av noen av de viktigste funnene fra to av de mest eminente studentene i moderne tid, Ludwig Wittgenstein og John Searle, om den logiske strukturen av intensjonalitet (sinn, språk, bevissthet, oppførsel), tar som utgangspunkt Wittgensteins grunnleggende oppdagelse - at alle virkelig "filosofiske" problemer er de samme - forvirringer om hvordan man bruker språk i en bestemt sammenheng, og så alle løsninger er de samme - ser på hvordan språket kan brukes i sammenheng en sammenheng slik at sannheten forhold (Vilkår for tilfredshet eller COS) er klare. Det grunnleggende problemet er at man kan si noe, men man kan ikke bety (stat klar COS for) noen vilkårlig ytring og mening er bare mulig i en svært spesifikk sammenheng. Jeg analyserer ulike skrifter av og om dem fra det moderne perspektivet til de to tankesystemene (popularisert som "tenker raskt, tenker sakte"), ved hjelp av en ny tabell med intensjonatitet og nye doble systemer nomenklatur. Jeg viser at dette er en mektig heuristisk for å beskrive atferd. Dermed er all oppførsel nært forbundet hvis man tar riktig synspunkt. Den fenomenologiske illusjonen (glemsel en automatisert system 1) er universell og strekker seg ikke bare gjennom filosofi, men gjennom hele livet. Jeg er sikker på at Chomsky, Obama, Zuckerberg og paven ville være vantro hvis fortalt at de lider av det samme problemet som Hegel, Husserl og Heidegger, (eller at de skiller seg bare i grad fra narkotika- og sexavhengige i å være motivert av stimulering av deres frontale kortices ved levering av dopamin (og over 100 andre kjemikalier) via ventral tegmentum og kjernen accumbens), men det er helt klart sant. Mens fenomenologene bare kastet bort mye folks tid, kaster de bort jorden og deres etterkommers fremtid. (shrink)

Det er min strid at tabellen av intensjonalitet (rasjonalitet, bevissthet, sinn, tanke, språk, personlighet etc.) som har fremtredende her beskriver mer eller mindre nøyaktig, eller i det minste fungerer som en heuristisk for, hvordan vi tenker og oppfører oss, og så omfatter det ikke bare filosofi og psykologi, men alt annet (historie, litteratur, matematikk, politikk etc.). Legg spesielt merke til at intensjonalitet og rasjonalitet som jeg (sammen med Searle, Wittgenstein og andre) ser det, inkluderer både bevisst deliberativspråklig system 2 og (...) bevisstløs automatisert prelinguistic System 1 handlinger eller reflekser. Jeg gir en kritisk undersøkelse av noen av de viktigste funnene fra to av de mest eminente studentene i moderne tid, Ludwig Wittgenstein og John Searle, om den logiske strukturen av intensjonalitet (sinn, språk, bevissthet, oppførsel), tar som utgangspunkt Wittgensteins grunnleggende oppdagelse - at alle virkelig "filosofiske" problemer er de samme - forvirringer om hvordan man bruker språk i en bestemt sammenheng, og så alle løsninger er de samme - ser på hvordan språket kan brukes i sammenheng en sammenheng slik at sannheten forhold (Vilkår for tilfredshet eller COS) er klare. Det grunnleggende problemet er at man kan si noe, men man kan ikke bety (stat klar COS for) noen vilkårlig ytring og mening er bare mulig i en svært spesifikk sammenheng. Jeg analyserer ulike skrifter av og om dem fra det moderne perspektivet til de to tankesystemene (popularisert som "tenker raskt, tenker sakte"), ved hjelp av en ny tabell med intensjonatitet og nye doble systemer nomenklatur. Jeg viser at dette er en mektig heuristisk for å beskrive atferd. Dermed er all oppførsel nært forbundet hvis man tar riktig synspunkt. Den fenomenologiske illusjonen (glemsel en automatisert system 1) er universell og strekker seg ikke bare gjennom filosofi, men gjennom hele livet. Jeg er sikker på at Chomsky, Obama, Zuckerberg og paven ville være vantro hvis fortalt at de lider av det samme problemet som Hegel, Husserl og Heidegger, (eller at de skiller seg bare i grad fra narkotika- og sexavhengige i å være motivert av stimulering av deres frontale kortices ved levering av dopamin (og over 100 andre kjemikalier) via ventral tegmentum og kjernen accumbens), men det er helt klart sant. Mens fenomenologene bare kastet bort mye folks tid, kaster de bort jorden og deres etterkommers fremtid. (shrink)

Det är min uppfattning att tabellen över avsiktlighet (rationalitet, medvetande, sinne, tanke, språk, personlighet etc.) som har framträdande här beskriver mer eller mindre exakt, eller åtminstone fungerar som en heuristisk för, hur vi tänker och beter sig, och så det omfattar inte bara filosofi och psykologi, men allt annat (historia, litteratur, matematik, politik etc.). Observera särskilt att avsiktlighet och rationalitet som jag (tillsammans med Searle, Wittgenstein och andra) visa det, omfattar både medvetna deliberative språkliga System 2 och omedvetna automatiserade prelinguistiska (...) System 1 åtgärder eller reflexer. Jag ger en kritisk undersökning av några av de viktigaste resultaten av två av de mest framstående studenter beteende i modern tid, Ludwig Wittgenstein och John Searle, om den logiska strukturen av avsiktlighet (sinne, språk, medvetande, beteende), med som min utgångspunkt Wittgenstein grundläggande upptäckt, att alla verkligt "filosofiska" problem är desamma-förvirring om hur man använder språket i ett visst sammanhang, och så alla lösningar är desamma, titta på hur språket kan användas i det aktuella sammanhanget så att dess sanningsvillkor (Villkor för tillfredsställelse eller COS) är tydliga. Det grundläggande problemet är att man kan säga vad som helst, men man kan inte betyda (ange tydliga COS för) någon godtycklig yttrande och mening är endast möjligt i ett mycket specifikt sammanhang. Jag analyserar olika skrifter av och om dem från det moderna perspektivet av de två tankesystemen (populariserades som "tänkande snabbt, tänkande långsamt"), med en ny tabell över avsiktlighet och nya dubbla system nomenklatur. Jag visar att detta är en kraftfull heuristisk för att beskriva beteende. Således är allt beteende intimt ansluten om man tar rätt synvinkel. Den fenomenologiska Illusion (glömska till vårt automatiserade System 1) är universell och sträcker sig inte bara hela filosofin utan hela livet. Jag är säker på att Chomsky, Obama, Zuckerberg och påven skulle vara skeptiska om berättade att de lider av samma problem som Hegel, Husserl och Heidegger, (eller att de skiljer sig endast i grad från drog-och sexmissbrukare i att motiveras av stimulering av deras frontalkortices genom leverans av dopamin (och över 100 andra kemikalier) via ventrala tegmentum och nukleos accumbens), men det är helt klart sant. Medan fenomenologerna bara slösat bort en hel del människors tid, slösar de bort jorden och deras ättlings framtid. (shrink)

Det är min uppfattning att tabellen över avsiktlighet (rationalitet, medvetande, sinne, tanke, språk, personlighet etc.) som har framträdande här beskriver mer eller mindre exakt, eller åtminstone fungerar som en heuristisk för, hur vi tänker och beter sig, och så det omfattar inte bara filosofi och psykologi, men allt annat (historia, litteratur, matematik, politik etc.). Observera särskilt att avsiktlighet och rationalitet som jag (tillsammans med Searle, Wittgenstein och andra) visa det, omfattar både medvetna deliberative språkliga System 2 och omedvetna automatiserade prelinguistiska (...) System 1 åtgärder eller reflexer. Jag ger en kritisk undersökning av några av de viktigaste resultaten av två av de mest framstående studenter beteende i modern tid, Ludwig Wittgenstein och John Searle, om den logiska strukturen av avsiktlighet (sinne, språk, medvetande, beteende), med som min utgångspunkt Wittgenstein grundläggande upptäckt, att alla verkligt "filosofiska" problem är desamma-förvirring om hur man använder språket i ett visst sammanhang, och så alla lösningar är desamma, titta på hur språket kan användas i det aktuella sammanhanget så att dess sanningsvillkor (Villkor för tillfredsställelse eller COS) är tydliga. Det grundläggande problemet är att man kan säga vad som helst, men man kan inte betyda (ange tydliga COS för) någon godtycklig yttrande och mening är endast möjligt i ett mycket specifikt sammanhang. Jag analyserar olika skrifter av och om dem från det moderna perspektivet av de två tankesystemen (populariserades som "tänkande snabbt, tänkande långsamt"), med en ny tabell över avsiktlighet och nya dubbla system nomenklatur. Jag visar att detta är en kraftfull heuristisk för att beskriva beteende. Således är allt beteende intimt ansluten om man tar rätt synvinkel. Den fenomenologiska Illusion (glömska till vårt automatiserade System 1) är universell och sträcker sig inte bara hela filosofin utan hela livet. Jag är säker på att Chomsky, Obama, Zuckerberg och påven skulle vara skeptiska om berättade att de lider av samma problem som Hegel, Husserl och Heidegger, (eller att de skiljer sig endast i grad från drog-och sexmissbrukare i att motiveras av stimulering av deras frontalkortices genom leverans av dopamin (och över 100 andra kemikalier) via ventrala tegmentum och nukleos accumbens), men det är helt klart sant. Medan fenomenologerna bara slösat bort en hel del människors tid, slösar de bort jorden och deras ättlings framtid. (shrink)