Pregnancy has a profound impact on individuals’ lives, yet the subjective experience is often absent from the discourse on reproductive rights and ethics. Although pregnancy is an epistemically transformative experience, phenomenology can help us describe common structures in the many different subjective experiences of pregnancy. Doing so shows us that the effects of pregnancy go beyond the physical symptoms; they invade the experience of the self and the world and transform identity. If someone wants to formulate an argument against abortion, (...) they will have to include the existential impact of pregnancy. In this paper I will further explore the impact of pregnancy through a phenomenological analysis of birth and birthmothers and show that the existential impact of pregnancy does not cease to exist after birth. Giving birth fundamentally changes the world of the pregnant person and leads to irreversible changes in identity. Their world will never return to the way it was before pregnancy. Arguments against abortion would have to take these existential implications into account as well. Finally, I will argue that a similar argument will also become relevant in the discourse on ectogenesis. (shrink)

Body dysmorphic disorder (BDD) poses a significant challenge to an individual’s mental well-being. The obsessive preoccupation with perceived defects in one’s appearance affects individuals’ daily functioning and can result in serious risks, including suicidal ideation and self-surgery. While treatments such as cognitive behavioural therapy and serotonin reuptake inhibitors can provide relief, they do not achieve complete remission. It has been suggested that therapy should not only interrupt the harmful behaviour, but should also address their sense of self, and that after (...) addressing their internalised values, individuals with BDD will be able to incorporate their perceived defect in a manner similar to how individuals with real deformities often do. Phenomenology of psychopathology analyses subjectivity in cases of pathology, and analyses of BDD show that the perceived defect has become a locus of shame. This implies that individuals with BDD have permanently incorporated the gaze of the Other and constantly experience their body as a body-for-others. This paper further explores the sense of self in individuals with BDD through Jenny Slatman’s interpretation of bodily integrity: bodily integrity as a never-ending process of identification. By comparing the experiences of individuals with BDD to those with real deformities and to those who have undergone cosmetic surgery, I will show that re-identification does not occur in individuals with BDD. This suggests that their bodily integrity is fundamentally disturbed and that addressing their internalised values alone will probably not be sufficient for the disorder to go into remission. (shrink)

In the present version of these lecture notes only a number of typos and a few glaring mistakes have been corrected. Thanks to Paul Dekker for his help in this respect. No attempt has been been made to update the original text or to incorporate new insights and approaches. For a more recent overview, see our ‘Questions’ in the Handbook of Logic and Language (edited by Johan van Benthem and Alice ter Meulen, Elsevier, 1997).

Enligt ett realistiskt synsätt kan ett påstående vara sant trots att det inte ens i princip är möjligt att veta att det är sant. En sanningsteoretisk antirealist kan inte godta denna möjlighet utan accepterar en eller annan version av Dummetts vetbarhetsprincip: (K) Om ett påstående är sant, så måste det i princip vara möjligt att veta att det är sant. Det kan dock förefalla rimligt, även för en antirealist, att gå̊ med på̊ att det kan finnas sanningar som ingen faktiskt (...) vet (har vetat, eller kommer att veta) är sanna. Man kan därför tänka sig att en antirealist skulle acceptera principen (K) utan att därför gå med på den till synes starkare principen: (SK) Om ett påstående är sant, så måste det faktiskt finnas någon som vet att det är sant. Ett mycket omdiskuterat argument – som ytterst går tillbaka till Alonzo Church, men som först publicerades i en uppsats av Frederic Fitch i Journal of Symbolic Logic 1963 – tycks emellertid visa att principen (K) implicerar principen (SK). Anta nämligen att (K) är sann, medan (SK) inte är det. Men om (SK) är falsk, så finns det ett påstående som är sant men som ingen faktiskt vet är sant. Anta nu att p är ett sådant påstående. Låt Kp betyda att någon vet att p är sant. Det galler alltså̊ att p är sant samtidigt som Kp inte är det. Betrakta nu påståendet (p ∧ −Kp). Enligt antagandet är detta påstående sant. Enligt (K) måste det då vara möjligt att någon vet att (p ∧ −Kp). D.v.s., det måste vara möjligt att påståendet K(p ∧ −Kp) är sant. Men i så fall är det också̊ möjligt att påståendet Kp ∧ K−Kp är sant, vilket i sin tur implicerar att det är möjligt att Kp ∧ −Kp är sant, vilket ju är absurt. Således kan inte (K) vara sann samtidigt som (SK) är falsk. Vi tycks således kunna sluta oss till att (K) implicerar (SK). I uppsatsen diskuterar jag några olika sätt att undgå̊ Church-Fitch paradoxala slutsats. Ett tillvägagångssätt är att ersätta kunskapsoperatorn med en hierarki av kunskapspredikat. Ett annat är baserat på distinktionen mellan faktisk och potentiell kunskap och ett förkastande av den vanliga modallogiska formaliseringen av principen (K). Den senare typen av lösning betraktas både från ett realistiskt och ett icke-realistiskt perspektiv. Utifrån denna analys kommer jag fram till slutsatsen att vi, vare sig vi är realister eller antirealister rörande sanning, kan sluta oroa oss för vetbarhetsparadoxen och ändå uppskatta Church-Fitchs argument. (shrink)

En el ámbito de la lógica matemática existe un problema sobre la relación lógica entre dos versiones débiles del Axioma de elección (AE) que no se ha podido resolver desde el año 2000 (aproximadamente). Tales versiones están relacionadas con ultrafiltros no principales y con Propiedades Ramsey (Bernstein, Polarizada, Subretículo, Ramsey, Ordinales flotantes, etc). La primera versión débil del AE es la siguiente (A): “Existen ultrafiltros no principales sobre el conjunto de los números naturales (ℕ)”. Y la segunda versión débil del (...) AE es la siguiente (B): “Existen ultraflitros sobre ℕ”. Se sabe que A implica B, pero se desconoce si B implica A. Di Prisco y Henle conjeturan en los artículos ([1], [2]) que esto no ocurre, es decir, conjeturan que B no implica A, en otras palabras, conjeturan que A es más fuerte estrictamente que B, que A es independiente de B, pero esto no se ha podido demostrar todavía aunque se ha intentado hacer desde hace aproximadamente 21 años. Una descripción detallada de este problema abierto puede encontrarse en esta ponencia (dictada en el marco del Día Mundial de la Lógica 14-01-2022) y en el artículo [3]. [1] C. Di Prisco y H. Henle. “Doughnuts, Floating Ordinals, Square Brackets, and Ultraflitters”. Journal of Symbolic Logic 65 (2000) 462-473. [2] C. Di Prisco y H. Henle. “Partitions of the reals and choice”. En “Models, algebras and proofs”. X. Caicedo y C.M. Montenegro. Eds. Lecture Notes in Pure and Appl. Math, 203, Marcel Dekker, 1999. [3] F. Galindo. “Tópicos de ultrafiltros”. Divulgaciones Matemáticas. Vol. 21, No 1-2, 2020. (shrink)