Cet article part d’un constat retenu par un certain art « politique » : la nécessité de visibiliser les corps minorisés. On y interroge le mot d’ordre suivant, celui d’après lequel l’enjeu principal d’une esthétique de l’émancipation est la représentation. Plus largement, il s’agira de voir comment les discours de libération en art s’empèsent de contraintes rigoristes à l’opposé de l’agenda politique qu’ils annoncent. Méthodologiquement, il est fait recours à une symptomatologie nietzschéenne du langage : une étude des énoncés qui (...) cherche à faire remonter à la surface un système de morale grégaire dont ces énoncés sont solidaires. (shrink)

This study aims to investigate the relationship between job burnout and employee performance in the feed industry during the ASF outbreak. Further, the researchers employed a descriptive-correlational research design in order to analyze the acquired data and produce pertinent findings. Thus, the researchers gathered data from one hundred two (102) feed industry employees. The Maslach Burnout Inventory (MBI) and Individual Work Performance Questionnaire (IWPQ) were employed to ascertain the extent of job burnout experienced by the respondents and evaluate employee performance, (...) respectively. Based on the statistical analysis, there is a significant relationship between job burnout and employee performance. Moreover, the study's findings were thoroughly analyzed and discussed. (shrink)

This paper will attempt to assess the primary differences between what I take to be the two primary philosophical "traditions" in contemporary French philosophy, using Derrida (transcendence) and Deleuze (immanence) as exemplary representatives. The body of the paper will examine the use of these terms in three different areas of philosophy on which Derrida and Deleuze have both written: subjectivity, ontology, and epistemology. (1) In the field of subjectivity, the notion of the subject has been critiqued in two manners, either (...) by appealing either to the transcendence of the other (Levinas, Derrida) or to the immanent jlux of experience itself, in relation to which the Ego itself is trancendent (Deleuze, Foucault, Sartre, James). (2) In the field of ontology, a purely "immanent" ontology would be an ontology in which there is neither a "beyond" or an "otherwise" Being, nor "interruptions" in Being, both of which would require an appeal to a formal element of transcendence (Deleuze). Such a "transcendent" and aporetic structure, which can never appear or be present as such within Being, is what lies at the basis of the project of deconstruction, with its attendant aporias (Derrida). (3) This distinction, finally, finds parallels in Kant's epistemology, for whom the possible experience is conditioned by purely immanent criteria (Deleuze), whereas what goes beyond the limits of possible experience is transcendent (Derrida). Drawing on these three thread of analysis, the paper concludes with an assessment of what is at stake in the ethical differences between the two traditions. The question of "transcendence" is "What mast I do?", which is the question of morality (a duty or obligation that is beyond being, an "ought" beyond the "is"). The question of "immanence" is "What can I do?" (my power or capacity as an existing individual within being). For Levinas and Derrida, ethics precedes ontology because it is derived from an element of transcendence (the Other); for Deleuze, ethics is ontology because it is derived from the immanent relation of beings to Being at the level of their existence (Spinoza). (shrink)

Every person is equipped with both the Dionysian or life force soul (in Greek Eros), and the Apollonian or death force soul (in GreekThanatos). Dionysus was a Greek fertility god from c. 580 BCE associated with wine, music, and choral dance (Csapso 2016). In Attic art, Dionysus was often depicted as a slumping god on a ship, which had a vineover laden with grapes as a mast, surrounded by a sea with a pod of dolphins; the dolphins being the (...) rescuers of sailors (life force) (Carpenter 1990). Dionysus, who was resurrected from death, repre- sented hedonism, happiness, and the good life that he celebrated with a glass of wine. His half-brother Apollo was in many respects his polar opposite. Apollo was a cerebral god associated with the sun, light, and intellectual pursuit. Dio- nysus symbolized the ability of (wo) man to submerge him- or herself in a greater whole, the ecstatic, and the chaotic emotions. Apollo, on the contrary, symbolised his or her formally rational and reasoning mind. The Dionysian and Apollonian natural forces are complementary and one needs both to be a balanced person; one needed to be capable of creating form and struc- ture as well as being passionate and vital. Brown believed that a utopian society would primarily consist of such balanced persons who are at home in both the world of rationality and logic and of symbols and emotions. (shrink)

Enligt ett realistiskt synsätt kan ett påstående vara sant trots att det inte ens i princip är möjligt att veta att det är sant. En sanningsteoretisk antirealist kan inte godta denna möjlighet utan accepterar en eller annan version av Dummetts vetbarhetsprincip: (K) Om ett påstående är sant, så måste det i princip vara möjligt att veta att det är sant. Det kan dock förefalla rimligt, även för en antirealist, att gå̊ med på̊ att det kan finnas sanningar som ingen faktiskt (...) vet (har vetat, eller kommer att veta) är sanna. Man kan därför tänka sig att en antirealist skulle acceptera principen (K) utan att därför gå med på den till synes starkare principen: (SK) Om ett påstående är sant, så måste det faktiskt finnas någon som vet att det är sant. Ett mycket omdiskuterat argument – som ytterst går tillbaka till Alonzo Church, men som först publicerades i en uppsats av Frederic Fitch i Journal of Symbolic Logic 1963 – tycks emellertid visa att principen (K) implicerar principen (SK). Anta nämligen att (K) är sann, medan (SK) inte är det. Men om (SK) är falsk, så finns det ett påstående som är sant men som ingen faktiskt vet är sant. Anta nu att p är ett sådant påstående. Låt Kp betyda att någon vet att p är sant. Det galler alltså̊ att p är sant samtidigt som Kp inte är det. Betrakta nu påståendet (p ∧ −Kp). Enligt antagandet är detta påstående sant. Enligt (K) måste det då vara möjligt att någon vet att (p ∧ −Kp). D.v.s., det måste vara möjligt att påståendet K(p ∧ −Kp) är sant. Men i så fall är det också̊ möjligt att påståendet Kp ∧ K−Kp är sant, vilket i sin tur implicerar att det är möjligt att Kp ∧ −Kp är sant, vilket ju är absurt. Således kan inte (K) vara sann samtidigt som (SK) är falsk. Vi tycks således kunna sluta oss till att (K) implicerar (SK). I uppsatsen diskuterar jag några olika sätt att undgå̊ Church-Fitch paradoxala slutsats. Ett tillvägagångssätt är att ersätta kunskapsoperatorn med en hierarki av kunskapspredikat. Ett annat är baserat på distinktionen mellan faktisk och potentiell kunskap och ett förkastande av den vanliga modallogiska formaliseringen av principen (K). Den senare typen av lösning betraktas både från ett realistiskt och ett icke-realistiskt perspektiv. Utifrån denna analys kommer jag fram till slutsatsen att vi, vare sig vi är realister eller antirealister rörande sanning, kan sluta oroa oss för vetbarhetsparadoxen och ändå uppskatta Church-Fitchs argument. (shrink)