This article does three things. First, it asks a new question about transformative education, namely ‘what is the role of power and trust in the decision of whether to transform one’s meaning scheme in the face of new information or whether to simply reject the new information?’ Secondly, it develops a five-stage model which elaborates on the role of this decision in transformative learning. Finally, it uses grounded-theory and the five-stage model to argue that power and trust play an important (...) role in facilitating transformative learning. (shrink)

Is the statement "I think, therefore I am" true or false? At first glance, it sounds plausible. Even trivial. However, this statement should not be judged at "face value", but in light of René Descartes's process of "methodological doubt". On that basis, I come to the conclusion that the statement is logically false. But it gets even worse, the statement is only a tautology.

Modifying the descriptive and theoretical generalizations of Relativized Minimality, we argue that a significant subset of weak island violations arise when an extracted phrase should scope over some intervener but is unable to. Harmless interveners seem harmless because they can support an alternative reading. This paper focuses on why certain wh-phrases are poor wide scope takers, and offers an algebraic perspective on scope interaction. Each scopal element SE is associated with certain operations (e.g., not with complements). When a wh-phrase scopes (...) over some SE, the operations associated with that SE are performed in its denotation domain. The requisite operations may or may not be available in a domain, however. We present an empirical analysis of a variety of wh-phrases. It is argued that the wh-phrases that escape all weak islands (i.e., can scope over any intervener) are those that range over individuals, the reason being that all Boolean operations are defined for their domain. Collectives, manners, amounts, numbers, etc. all denote in domains with fewer operations and are thus selectively sensitive to scopal interveners—a “semantic relativized minimality effect”. (shrink)

PurposeIn this article, we aim to present and defend a contextual approach to mathematical explanation.MethodTo do this, we introduce an epistemic reading of mathematical explanation.ResultsThe epistemic reading not only clarifies the link between mathematical explanation and mathematical understanding, but also allows us to explicate some contextual factors governing explanation. We then show how several accounts of mathematical explanation can be read in this approach.ConclusionThe contextual approach defended here clears up the notion of explanation and pushes us towards a pluralist vision (...) on mathematical explanation. (shrink)

The Centre for Society and Genomics (CSG) was established in 2004, funded by NGI (the Netherlands Genomics Initiative). Funding was continued in 2008. This report summarises the basic outcomes of almost a decade of interactive societal research, in close collaboration with the other centres of the NGI network. There are two reasons for presenting these results. First of all, at the end of this year, the CSG Next programme (2008-2013), encompassing more than 50 research projects conducted at 10 Dutch universities, (...) will be completed. Moreover, we are currently preparing ourselves for the years to come. The network of principal investigators, together with the research communities they represent and the societal and international networks they are involved in, have agreed to continue to work together, on the basis of mutual learning, transdisciplinary collaboration and collegial support. Notably, we offer our networks, experiences and expertise to help prepare the ground for promoting Responsible Research and Innovation (RRI) in the context of Horizon2020, together with our European colleagues. This report summarises what our type of research can achieve and how we want to continue our activities in the future. After a concise sketch of the life sciences landscape as it has evolved during the past seven decades or so, we explain how CSG came about and what kind of approach we have developed. Subsequently, we list our main results, notably in the form of project vignettes, so as to make the harvest of the CSG Next programme as tangible and concrete as possible. Finally, we explain how we see our role in the future. As is already indicated by the title: this is not merely a retrospective summary of our results (CSG harvest), but an invitation to readers (from academia, industry, policy and civil society) to reassemble and to optimally prepare ourselves for things to come, by strengthening and broadening our collaborative efforts, building on what we have achieved so far. (shrink)

Frans de Waal (1948-2024) transformed our understanding of primate cognition and social behavior, shaping the perspectives of scientists, philosophers, and the general public through his groundbreaking research and engaging popular books.

Philosophical inquiries into morality are as old as philosophy, but it may turn out that morality itself is much, much older than that. At least, that is the main thesis of prima- tologist Frans De Waal, who in this short book based on his Tanner Lectures at Princeton, elaborates on what biologists have been hinting at since Darwin’s (1871) book The Descent of Man and Hamilton’s (1963) studies on the evolution of altruism: morality is yet another allegedly human characteristic (...) that turns out to be built over evolutionary time by natural. (shrink)

El estudio y análisis de las argumentaciones cotidianas entendidas como interacciones discursivas e intencionales encaminadas a dar cuenta de algo con el fin de lograr que aquello que se sostiene sea aceptado, sería inconcebible sin la aparición de la teoría de los actos de habla de Austin (1962), la propuesta de Searle (1969), el trabajo de Grice sobre la teoría de la conversación (1975) y el importante estudio sistemático de Hamblin sobre el argumento falaz (1970). Como una reelaboración de dichas (...) obras cabe entender la teoría pragmadialéctica de la argumentación propuesta inicialmente por Frans H. van Eemeren y Rob Grootendorst (1984). Algunos autores (Blair, 2006: 11; Woods, 1992) creen ver en ella, más que una teoría, una amalgama de varias teorías y una particular versión de la teoría pragmadialéctica de la argumentación, entendiendo ésta bajo una acepción más general. Otros consideran que ni es útil ni tampoco especulativamente productivo sostener que de toda argumentación pueda buscarse un modelo según el cual ésta buscaría resolver una diferencia de opinión (Goodwin, 1999). (shrink)

This essay examines the recent Planet of the Apes films through the lens of recent research in primatology. The films lend imaginary support to primatologist Frans de Waal’s evolutionary moral sentimentalism; however, the movies also show that truly moral motions outstrip the cognitive capacities of the great apes. The abstract moral principles employed by the ape community in the movie require the ability to understand and apply a common underlying explanation to perceptually disparate situations; in contrast, recent research in (...) comparative psychology demonstrates that the great apes lack this capacity. Since the capacity for abstraction is required on even the most basic version of moral sentimentalism—Shaun Nichols’ sentimental rules account—the lack of the capacity for abstraction reveals a qualitative distinction between primate social behavior and human morality. (shrink)

La oposición a una estricta separación entre las dimensiones dialéctica y retórica de la actividad argumentativa es una de las aportaciones más destacadas y peculiares de la denominada escuela holandesa sobre argumentación. Frans H. van Eemeren y Peter Houtlosser reaccionaron contra una separación estricta entre dialéctica y retórica en varios trabajos, pero uno de los más inspiradores es sin duda su artículo “William the Silent’s argumentative discourse” (1998) presentado en la ciudad de Ámsterdam con ocasión de la cuarta conferencia (...) organizada por la International Society for the Study of Argumentation (ISSA). Sobre este tema siguieron investigando para presentar un análisis de la perspectiva dialéctica inherente al caso de Guillermo I de Orange en un congreso de la Japan Debate Association en Tokio (van Eemeren y Houtlosser, 2000). (shrink)

Bu yazıda Fransız Devrimi'nin Eylül 1793’ten Temmuz 1794’e kadar süren Terör Dönemi ve devrimin önderlerinden Robespierre’in bu dönemdeki rolü incelenmektedir. Bu amaçla öncelikle Terör Dönemi’nde neler yaşandığından kısaca söz edilecek, sonrasında ise Robespierre kendini nasıl bu dönemin merkezinde bulduğu araştırılacaktır. Son olarak Robepierre’in terör tartışmalarında gündeme getirdiği “erdemli terör” kavramının ne anlama geldiği tartışılacaktır.

Helen Frowe (2014) depicts the following fictional case: Fran is being raped by Eric and can’t stop him with violent resistance. Nevertheless, she resists and breaks Eric’s wrist. The infliction of defensive harm on Eric is intuitively permissible, yet it runs counter to the dominant view that defensive harms must stand a reasonable chance of success. Call this the Success Condition (SC). To solve this problem, Daniel Statman (2008) contends that even if Victim’s defensive harms fail to prevent her rape, (...) they do prevent the destruction of another good, her honor, and thus SC is satisfied. Recently, Joseph Bowen (2016) has critiqued Statman’s proposal by showing that honor-based justifications for defensive harming are too permissive. In this paper, I contend that Statman’s proposal is too restrictive. First, I review Statman’s accounts of honor, dishonor, and non-honor. Second, I argue that Statman’s account requires Fran’s honor to be lost or damaged if she doesn’t resist—a highly offensive conclusion about rape victims. Third, I explain why the best alternative to this (i.e., allowing Fran’s honor to be maintained either way) satisfies SC but not the necessity condition. I conclude that we ought to reject Statman’s solution. (shrink)

Revised and reprinted in Handbook of Philosophical Logic, volume 10, Dov Gabbay and Frans Guenthner (eds.), Dordrecht: Kluwer, (2003). -- Two sorts of property theory are distinguished, those dealing with intensional contexts property abstracts (infinitive and gerundive phrases) and proposition abstracts (‘that’-clauses) and those dealing with predication (or instantiation) relations. The first is deemed to be epistemologically more primary, for “the argument from intensional logic” is perhaps the best argument for the existence of properties. This argument is presented in (...) the course of discussing generality, quantifying-in, learnability, referential semantics, nominalism, conceptualism, realism, type-freedom, the first-order/higher-order controversy, names, indexicals, descriptions, Mates’ puzzle, and the paradox of analysis. Two first-order intensional logics are then formulated. Finally, fixed-point type-free theories of predication are discussed, especially their relation to the question whether properties may be identified with propositional functions. (shrink)

This fourteenth volume of Collected Papers is an eclectic tome of 87 papers in Neutrosophics and other fields, such as mathematics, fuzzy sets, intuitionistic fuzzy sets, picture fuzzy sets, information fusion, robotics, statistics, or extenics, comprising 936 pages, published between 2008-2022 in different scientific journals or currently in press, by the author alone or in collaboration with the following 99 co-authors (alphabetically ordered) from 26 countries: Ahmed B. Al-Nafee, Adesina Abdul Akeem Agboola, Akbar Rezaei, Shariful Alam, Marina Alonso, Fran Andujar, (...) Toshinori Asai, Assia Bakali, Azmat Hussain, Daniela Baran, Bijan Davvaz, Bilal Hadjadji, Carlos Díaz Bohorquez, Robert N. Boyd, M. Caldas, Cenap Özel, Pankaj Chauhan, Victor Christianto, Salvador Coll, Shyamal Dalapati, Irfan Deli, Balasubramanian Elavarasan, Fahad Alsharari, Yonfei Feng, Daniela Gîfu, Rafael Rojas Gualdrón, Haipeng Wang, Hemant Kumar Gianey, Noel Batista Hernández, Abdel-Nasser Hussein, Ibrahim M. Hezam, Ilanthenral Kandasamy, W.B. Vasantha Kandasamy, Muthusamy Karthika, Nour Eldeen M. Khalifa, Madad Khan, Kifayat Ullah, Valeri Kroumov, Tapan Kumar Roy, Deepesh Kunwar, Le Thi Nhung, Pedro López, Mai Mohamed, Manh Van Vu, Miguel A. Quiroz-Martínez, Marcel Migdalovici, Kritika Mishra, Mohamed Abdel-Basset, Mohamed Talea, Mohammad Hamidi, Mohammed Alshumrani, Mohamed Loey, Muhammad Akram, Muhammad Shabir, Mumtaz Ali, Nassim Abbas, Munazza Naz, Ngan Thi Roan, Nguyen Xuan Thao, Rishwanth Mani Parimala, Ion Pătrașcu, Surapati Pramanik, Quek Shio Gai, Qiang Guo, Rajab Ali Borzooei, Nimitha Rajesh, Jesús Estupiñan Ricardo, Juan Miguel Martínez Rubio, Saeed Mirvakili, Arsham Borumand Saeid, Saeid Jafari, Said Broumi, Ahmed A. Salama, Nirmala Sawan, Gheorghe Săvoiu, Ganeshsree Selvachandran, Seok-Zun Song, Shahzaib Ashraf, Jayant Singh, Rajesh Singh, Son Hoang Le, Tahir Mahmood, Kenta Takaya, Mirela Teodorescu, Ramalingam Udhayakumar, Maikel Y. Leyva Vázquez, V. Venkateswara Rao, Luige Vlădăreanu, Victor Vlădăreanu, Gabriela Vlădeanu, Michael Voskoglou, Yaser Saber, Yong Deng, You He, Youcef Chibani, Young Bae Jun, Wadei F. Al-Omeri, Hongbo Wang, Zayen Azzouz Omar. (shrink)

Fizik disiplininde astronomiye yönelik sorular Johannes Kepler (1571-1630) ve Isaac Newton (1643-1727) gibi fizik alanında devrim yaratan düşüncelerin ortaya çıkmasına yol açmıştır. Kepler ‘Yeni Astronomi’ (Astronomia Nova), ‘Dünya'nın Uyumu’ (Harmonice Mundi) ve ‘Kopernik Astronomisinin Özeti’ (Epitome Astronomiae Copernicanae) adlı çalışmalarından hareketle ileri sürdüğü gezegensel hareket yasaları, Newton ise 1687 yılında yayımlanan ‘Doğa Felsefesinin Matematiksel İlkeleri’ (Philosophiae Naturalis Principia Mathematica) isimli çalışmasında yer verdiği hareket yasaları ile fizik disiplininde Aristoteles fiziğinin terk edilerek yeni bir fizik anlayışının ortaya çıkmasına ve böylece fizik (...) alanında bir devrimin meydana gelmesine sebep olmuşlardır. Fizik disiplininde gerçekleşen bu devrimin bir benzeri ise canlıların çalışılması ya da biyoloji disiplini söz konusu olduğunda 1800’lerden biraz daha geç bir zamana rastlamaktadır. Biyolojide gerçekleşen devrimsel düşünce doğal seçilim mekanizması ile canlılarda zaman içerisinde gerçekleşen değişim ve dönüşüm sürecini açıklayan Charles Darwin’in evrim kuramına yönelik görüşlerini ortaya koymasına tekabül etmektedir. Bu kapsamda çalışmada öncelikli olarak canlılarda meydana gelen değişim süreçlerine yönelik tespitleri ile Darwin’in görüşlerinin olgunlaşmasına katkıda bulunan Fransız Transformistler (Dönüşümcüler) olarak da bilinen Georges-Louis Leclerc (Comte de Buffon), Jean-Baptiste Lamarck ve George Cuvier’in görüşlerine yer verilmektedir. Ardından bu bilim insanlarının canlılardaki dönüşümsel ya da evrimsel değişime ilişkin argümanlarının Darwin’in evrim kuramını nasıl etkilediği ve bu etkilerin sonucunda biyoloji biliminde nasıl bir devrimin ortaya çıkmasına yardımcı oldukları aktarılmakta ve bu çerçevede Darwin’in on dokuzuncu yüzyılda biyoloji biliminde devrime yol açan tespitlerine ve evrim kuramının ayrıntılarına yer verilmektedir. (shrink)

Analytic philosophers have, since the pioneering work of B.K. Matilal, emphasized the contributions of Nyāya philosophers to what contemporary philosophy considers epistemology. More recently, scholarly work demonstrates the relevance of their ideas to argumentation theory, an interdisciplinary area of study drawing on epistemology as well as logic, rhetoric, and linguistics. This paper shows how early Nyāya theorizing about argumentation, from Vātsyāyana to Jayanta Bhaṭṭa, can fruitfully be juxtaposed with the pragma-dialectic approach to argumentation pioneered by Frans van Eemeren. I (...) illustrate the implications of this analysis with a case study from Jayanta Bhaṭṭa’s satirical play, Much Ado about Religion (Āgamaḍambara). (shrink)

These notes contain an annotated edition of the only four extant letters of Burchard de Volder to Philipp van Limborch. In the first letter De Volder provides Van Limborch with some information about the subscription to the Dordrecht Confession of Faith by professors. In the second letter De Volder comments upon Van Limborch’s De veritate religionis Christianae. This letter is interesting as it provides insights into De Volder’s views on religion and theology. The third letter served as a cover letter (...) for De Volder’s sending to Van Limborch a copy of the honestum testimonium on Jacobus Arminius that was requested by Arminius’s widow in 1611. In the fourth letter Volder comments upon the visit that Pieter Burman had paid him. The visit was an episode in the quarrel between Pieter Burman, his brother Frans Burman jr., and Van Limborch, caused by Van Limborch’s remark, in his Theologia Christiana, that Frans Burman sr. had used Spinoza’s words while treating the issue of divine omnipotence in his Synopsis theologiae. (shrink)

Det är min uppfattning att tabellen över avsiktlighet (rationalitet, medvetande, sinne, tanke, språk, personlighet etc.) som har framträdande här beskriver mer eller mindre exakt, eller åtminstone fungerar som en heuristisk för, hur vi tänker och beter sig, och så det omfattar inte bara filosofi och psykologi, men allt annat (historia, litteratur, matematik, politik etc.). Observera särskilt att avsiktlighet och rationalitet som jag (tillsammans med Searle, Wittgenstein och andra) visa det, omfattar både medvetna deliberative språkliga System 2 och omedvetna automatiserade prelinguistiska (...) System 1 åtgärder eller reflexer. Jag ger en kritisk undersökning av några av de viktigaste resultaten av två av de mest framstående studenter beteende i modern tid, Ludwig Wittgenstein och John Searle, om den logiska strukturen av avsiktlighet (sinne, språk, medvetande, beteende), med som min utgångspunkt Wittgenstein grundläggande upptäckt, att alla verkligt "filosofiska" problem är desamma-förvirring om hur man använder språket i ett visst sammanhang, och så alla lösningar är desamma, titta på hur språket kan användas i det aktuella sammanhanget så att dess sanningsvillkor (Villkor för tillfredsställelse eller COS) är tydliga. Det grundläggande problemet är att man kan säga vad som helst, men man kan inte betyda (ange tydliga COS för) någon godtycklig yttrande och mening är endast möjligt i ett mycket specifikt sammanhang. Jag analyserar olika skrifter av och om dem från det moderna perspektivet av de två tankesystemen (populariserades som "tänkande snabbt, tänkande långsamt"), med en ny tabell över avsiktlighet och nya dubbla system nomenklatur. Jag visar att detta är en kraftfull heuristisk för att beskriva beteende. Således är allt beteende intimt ansluten om man tar rätt synvinkel. Den fenomenologiska Illusion (glömska till vårt automatiserade System 1) är universell och sträcker sig inte bara hela filosofin utan hela livet. Jag är säker på att Chomsky, Obama, Zuckerberg och påven skulle vara skeptiska om berättade att de lider av samma problem som Hegel, Husserl och Heidegger, (eller att de skiljer sig endast i grad från drog-och sexmissbrukare i att motiveras av stimulering av deras frontalkortices genom leverans av dopamin (och över 100 andra kemikalier) via ventrala tegmentum och nukleos accumbens), men det är helt klart sant. Medan fenomenologerna bara slösat bort en hel del människors tid, slösar de bort jorden och deras ättlings framtid. (shrink)

Det är min uppfattning att tabellen över avsiktlighet (rationalitet, medvetande, sinne, tanke, språk, personlighet etc.) som har framträdande här beskriver mer eller mindre exakt, eller åtminstone fungerar som en heuristisk för, hur vi tänker och beter sig, och så det omfattar inte bara filosofi och psykologi, men allt annat (historia, litteratur, matematik, politik etc.). Observera särskilt att avsiktlighet och rationalitet som jag (tillsammans med Searle, Wittgenstein och andra) visa det, omfattar både medvetna deliberative språkliga System 2 och omedvetna automatiserade prelinguistiska (...) System 1 åtgärder eller reflexer. Jag ger en kritisk undersökning av några av de viktigaste resultaten av två av de mest framstående studenter beteende i modern tid, Ludwig Wittgenstein och John Searle, om den logiska strukturen av avsiktlighet (sinne, språk, medvetande, beteende), med som min utgångspunkt Wittgenstein grundläggande upptäckt, att alla verkligt "filosofiska" problem är desamma-förvirring om hur man använder språket i ett visst sammanhang, och så alla lösningar är desamma, titta på hur språket kan användas i det aktuella sammanhanget så att dess sanningsvillkor (Villkor för tillfredsställelse eller COS) är tydliga. Det grundläggande problemet är att man kan säga vad som helst, men man kan inte betyda (ange tydliga COS för) någon godtycklig yttrande och mening är endast möjligt i ett mycket specifikt sammanhang. Jag analyserar olika skrifter av och om dem från det moderna perspektivet av de två tankesystemen (populariserades som "tänkande snabbt, tänkande långsamt"), med en ny tabell över avsiktlighet och nya dubbla system nomenklatur. Jag visar att detta är en kraftfull heuristisk för att beskriva beteende. Således är allt beteende intimt ansluten om man tar rätt synvinkel. Den fenomenologiska Illusion (glömska till vårt automatiserade System 1) är universell och sträcker sig inte bara hela filosofin utan hela livet. Jag är säker på att Chomsky, Obama, Zuckerberg och påven skulle vara skeptiska om berättade att de lider av samma problem som Hegel, Husserl och Heidegger, (eller att de skiljer sig endast i grad från drog-och sexmissbrukare i att motiveras av stimulering av deras frontalkortices genom leverans av dopamin (och över 100 andra kemikalier) via ventrala tegmentum och nukleos accumbens), men det är helt klart sant. Medan fenomenologerna bara slösat bort en hel del människors tid, slösar de bort jorden och deras ättlings framtid. (shrink)

I min artikel ”Att förstå – betraktelser utifrån en ny teori” (FT 31:4 Nov 2010) vill jag visa att det finns anledning att förtydliga förståelsebegreppet. Avsevärd möda har, historiskt sett, lagts ned på att definiera och bringa klarhet i begreppen kunskap och förklaring men förståelse, som når längre än vanlig kunskap, har förblivit ett otydligt begrepp. Teorin jag lägger fram i artikeln har som sin kärna en definition av förståelse. Denna utkristalliseras dels naturligt från vår vardagliga användning, dels från behovet (...) av att tydligt visa på vilket sätt förståelse är den djupaste formen av kunskap, av medveten insikt. Först när förståelsebegreppet utgör ett väl format verktyg kan kunskapsteorin nå sin fulla potential. Jag är tacksam gentemot Anders Tolland för att ha kritiskt granskat artikeln och för att han ger mig möjlighet att uttrycka teorin klarare. Tollands kritik berör främst oklarheter avseende innehållet i de abstraktioner som, tillsammans med jämförelser, är centrala element i teorin. Tolland bidrar också till förtydliganden, för vilka jag är mycket tacksam. Särskilt vill jag nämna påpekandena att förståelse dels kan relatera till vad något är, dels till varför det är på det sättet och att förståelse dels är en process, dels ett uppnått tillstånd. I det följande bemöter jag Tollands kritik och anser mig verkligen kunna visa att den framlagda teorin för förståelse är sammanhållen, tydlig och alls icke ”kontra-intuitiv” samt att den utgör ett viktigt, nytt kunskapsteoretiskt verktyg. (shrink)

I årtusenden har människan försökt definiera livet – hur levande djur och växter skiljer sig från död materia. Problemet är dock att livet är mångfacetterat, och varje regel har sitt undantag. Vi försöker möta kommande utmaningar med nya livsformer, genom att lyfta fram en ny definition av liv.

This essay is a Neo-Aristotelian critique of Frans de Waal’s evolutionary moral sentimentalism. For a sentimentalist, moral judgments are rooted in reactive attitudes such as empathy, and De Waal argues that higher primates have the capacity for empathy—they can read other agent’s minds and react appropriately. De Waal concludes that the building blocks of human morality—primarily empathy—are present in primate social behavior. I will engage de Waal from within the sentimentalist tradition itself broadly construed and the Aristotelian virtue tradition (...) more specifically. Within an Aristotelian framework, emotion regulation is necessary for moral responsibility. Aristotle understands that emotions are evaluative perceptions with cognitive content, and non-human animals do not possess the cognitive capacities for emotion regulation and are thus not morally responsible. This marks a boundary between primate behavior and human morality. (shrink)

In lieu of an abstract, here is a brief excerpt of the content:Affect Attunement in the Caregiver-Infant Relationship and Across SpeciesExpanding the Ethical Scope of ErosCynthia WillettCompelling glimpses into the ethical capacities of our animal kin reveal new possibilities for ethical relationships encompassing humans with other animal species. Consider the remarkable report of a female bonobo in a British zoo who assists a bird found in her cage by retrieving the fallen bird, and spreading its wings so that this fellow (...) creature might fly away to its freedom. Or the report of a cat in a nursing home who curls up around dying elderly patients, and remains steadily by their side as they, unbeknownst to the medical personnel, pass away.1 Or of a sacred moment of silence by a stream for baboons in East Africa.2 Or of the ethics that spontaneously emerges among wolves at play.3 On the basis of extensive studies, biologist Frans de Waal argues that such anecdotes are far from rare, and that some core elements of moral understanding and compassion occur among a significant range of nonhuman as well as the human animal species. Apes, monkeys, and perhaps all nonhuman animals fail to display a distinctly human capacity for abstract moral reasoning. As de Waal (2006) remarks, it is difficult to tell (173–75). But our furry and feathery kin do without a doubt demonstrate rich elements of ethical response, and they often enough extend their moral concern to creatures beyond their own species. Of course, they will also bite each other’s heads off or eat their own young as well. But this is just to say that animals are neither natural [End Page 111] innocents nor savage brutes. Like us, they belong to what post-Nietzschean philosophers might frame, somewhat ironically, as a postlapsarian world of good and evil.What kind of philosophical approach could account for these postlapsarian genealogies of ethics? Biologists, primatologists, and anthropologists are drawing upon investigations of prosocial behavior to remap the boundaries of ethics, as for example in Isabelle Stengers’s call for cosmopolitical ecologies of relationships (2010, 33). Such a cosmopolitics aims to encompass our kin and kind from diverse species within the ethical boundaries of common worlds. Donna Haraway discovers an opening for Stengers’s ecology of relationships in the intimate encounters among co-evolving species, especially those she calls companion species (2008, 83). She argues, following Derrida, that the abstract reasoning processes of Stoic and Kantian cosmopolitan ethics remain closed to the participation of nonhuman animals as anything more than dependents, failing to observe the ways in which they act as companions, if not moral subjects. But then, what normative force might bind together an ethically attuned biosocial sphere that we as humans co-inhabit with other animal species?To explore this question, this essay takes its cues from well-established research on the responsive, preverbal connection of the human infant and adult caregiver (Bateson 1979; Trevarthen 1984; Stern 1985, 2010; Gibbs 2001, 2010; Hansen 2004; Anderson 2006; Papoulias and Callard 2010; Willett 1995, 2001). To this research we can add new animal studies (Smuts 1999, 2001; Fudge 2002; de Waal 2006, 2009; Bekoff 2007; Molnar 2008; Haraway 2008). These animal studies provide a basis for extending an “ethics of eros” with roots in Luce Irigaray, Michel Foucault, Enrique Dussel, Africana feminism, Freudo-Marxist critical theory, and Plato (for discussions of this tradition, see Bergoffen 1997; Huffer 2009; Willett 2001)—but reconfigured in terms of social bonds across multiple animal species. In this tradition of ethics, the lack of a cognitive-based moral subjectivity that can translate into human terms does not consign nonhuman species to a mute moral status. On the contrary, some more primordial basis for relationship and meaning may weave thin but substantial threads of a postmoral ethics across regions of the biosphere.Given the diverse modes of subjectivity among animal species, and even the lack of what we call a moral subject altogether in many species, neither ordinary modes of empathy nor of moral understanding go very far in forging multispecies social bonds. For this reason, we turn to research on “the attunement of affects” in the infant-caregiver relationship (Stern 1985). As we shall see, this... (shrink)

Enligt ett realistiskt synsätt kan ett påstående vara sant trots att det inte ens i princip är möjligt att veta att det är sant. En sanningsteoretisk antirealist kan inte godta denna möjlighet utan accepterar en eller annan version av Dummetts vetbarhetsprincip: (K) Om ett påstående är sant, så måste det i princip vara möjligt att veta att det är sant. Det kan dock förefalla rimligt, även för en antirealist, att gå̊ med på̊ att det kan finnas sanningar som ingen faktiskt (...) vet (har vetat, eller kommer att veta) är sanna. Man kan därför tänka sig att en antirealist skulle acceptera principen (K) utan att därför gå med på den till synes starkare principen: (SK) Om ett påstående är sant, så måste det faktiskt finnas någon som vet att det är sant. Ett mycket omdiskuterat argument – som ytterst går tillbaka till Alonzo Church, men som först publicerades i en uppsats av Frederic Fitch i Journal of Symbolic Logic 1963 – tycks emellertid visa att principen (K) implicerar principen (SK). Anta nämligen att (K) är sann, medan (SK) inte är det. Men om (SK) är falsk, så finns det ett påstående som är sant men som ingen faktiskt vet är sant. Anta nu att p är ett sådant påstående. Låt Kp betyda att någon vet att p är sant. Det galler alltså̊ att p är sant samtidigt som Kp inte är det. Betrakta nu påståendet (p ∧ −Kp). Enligt antagandet är detta påstående sant. Enligt (K) måste det då vara möjligt att någon vet att (p ∧ −Kp). D.v.s., det måste vara möjligt att påståendet K(p ∧ −Kp) är sant. Men i så fall är det också̊ möjligt att påståendet Kp ∧ K−Kp är sant, vilket i sin tur implicerar att det är möjligt att Kp ∧ −Kp är sant, vilket ju är absurt. Således kan inte (K) vara sann samtidigt som (SK) är falsk. Vi tycks således kunna sluta oss till att (K) implicerar (SK). I uppsatsen diskuterar jag några olika sätt att undgå̊ Church-Fitch paradoxala slutsats. Ett tillvägagångssätt är att ersätta kunskapsoperatorn med en hierarki av kunskapspredikat. Ett annat är baserat på distinktionen mellan faktisk och potentiell kunskap och ett förkastande av den vanliga modallogiska formaliseringen av principen (K). Den senare typen av lösning betraktas både från ett realistiskt och ett icke-realistiskt perspektiv. Utifrån denna analys kommer jag fram till slutsatsen att vi, vare sig vi är realister eller antirealister rörande sanning, kan sluta oroa oss för vetbarhetsparadoxen och ändå uppskatta Church-Fitchs argument. (shrink)

Sokrates var inte bara en filosofisk nydanare. Genom sitt sätt att involvera sina samtalspartners i den filosofiska processen var han också i hög utsträckning en pedagogisk nydanare. Hans pedagogiska grundidé var den så kallade majeutiska metoden – det vill säga ”barnmorskemetoden”. Med det menade han att han inte överförde sina egna färdiga tankar till den han talade med utan han hjälpte sin samtalspartner att föda sina egna tankar. Inom pedagogiken är det vanligt att använda den så kallade ”Sokratiska metoden” vilket (...) i sin enklaste form bara innebär att man ställer frågor till studenterna. Den här artikeln kommer emellertid att handla om en mer sofistikerad metod som används för begreppsanalys/begreppsdefinition i grupp. Metoden är inspirerad av Sokrates men skiljer sig också en del från hur Sokrates själv grep sig an sina dialoger – åtminstone så som de beskrivs av Platon. Artikeln innehåller en kort historisk och pedagogisk bakgrund men syftar framför allt till att utgöra en praktisk vägledning för genomförande av sokratiska dialoger i filosofiundervisningen. Artikeln bygger framför allt på mina egna erfarenheter av att använda Sokratisk Dialog i undervisningen vid Filosofiska institutionen vid Lunds universitet, Lunds Tekniska Högskola, Sveriges Lantbruksuniversitet och i det privata näringslivet. Artikeln vänder sig till alla som undervisar i filosofi på universitetet eller gymnasiet eller i filosofiska metoder för studenter vid andra utbildningar, t.ex. värdeteori, vetenskapsteori eller tillämpad etik för ingenjörer eller medicinare – eller i vilket annat ämne som helst där det förekommer begrepp som saknar en enkel och knivskarp definition men som är viktiga för ämnet. (shrink)

With an extensive amount of research on the social lives of primates, Frans de Waal has been a pioneering advocate for the continuity of human and non-human minds, putting forward the idea that these creatures exhibit rudimentary political and moral behaviors. One of the traits which de Waal focuses on is animal normativity, a set of behaviors functionally defined as adherence to social standards. Recently, some philosophers have endorsed this position, holding that animals show a psychological capacity called normative (...) cognition underlying those and other social behaviors. In this paper, I assess whether advocacy for animal normativity is an exercise of theory construction in comparative cognition. To that end, I present three features of this kind of theory construction. First, the explanatory goal of building functional analyses of cognitive capacities. Second, the conceptual aid of comparative thinking for theory construction. Third, the heuristic value of theory in specifying possible roads of inquiry. Taking these features into account, I assess whether the claims advocates make regarding animal normativity consider them. My answer is negative. First, since some advocates focus on behavioral traits and not on psychological capacities, they are not producing theory in comparative cognition, although, as I argue, they should. Second, there is a disregard for hypothesis testing and no evolutionary considerations to support their views. Finally, the claim that non-human animals exhibit normativity does not seem to have heuristic value. (shrink)

I sitt berömda bevis för tidens overklighet påstod McTaggart att det sätt händelser tycks skifta position i tiden från framtid till nutid och till förfluten tid, innebär en motsägelse. Vad McTaggart egentligen menade har varit föremål för en livlig debatt ända sedan beviset först publicerades 1908. Beviset består av två delar. I den första argumenterar McTaggart för att ingenting kan förändras förutom genom att övergå från framtid till förfluten tid. I den andra argumenterar han för att en sådan övergång innebär (...) en motsägelse och att det därför inte kan finnas någon förändring överhuvudtaget, vilket i sin tur innebär att det heller inte finns någon tid. De flesta filosofer är i dag eniga om att McTaggart har fel, men oeniga om på vilket sätt han har fel. Olika filosofer förkastar olika delar av beviset, beroende på om de har vad som kallas en A- eller B-uppfattning av tiden. De som har en A-uppfattning förnekar att tid förstådd som övergång från framtid till förfluten tid är motsägelsefull. De som har en B-uppfattning förnekar att en övergång från framtid till förfluten tid är nödvändig för förändring, men håller med om att sådan övergång är motsägelsefull. Det är min uppfattning att denna oenighet beror på att McTaggarts argument från första början blivit missuppfattat, av både A- och B-teoretiker. Av någon anledning har det alltid betraktats som ett självständigt argument, ett som är oberoende av det ontologiska system McTaggart förespråkade. Jag föreslår ett nytt sätt att förstå hur han menade att tiden är motsägelsefull. Ett sätt som tar hans ontologiska system som utgångspunkt. (shrink)

XIX. yüzyılın ilk yarısında A.Comte tarafından sistemleştirilen pozitivizm akımı, deneye ve gözleme dayalı bilginin, tek geçerli bilgi türü olacağı varsayımından yola çıkan bir düşünce sistemidir. Pozitivizmi hazırlayan nedenlerin başında Fransız İhtilali ve aydınlanma düşüncesi yer almaktadır. Pozitivizmin Osmanlı düşüncesine girişi, devletin en buhranlı dönemini yaşadığı XIX. Yüzyıla denk gelir. Islahat hareketlerinin hız kazandığı, buna bağlı olarak batıcılık düşüncesinin iyiden iyiye hissedildiği bu yüzyılda, batı kaynaklı düşünce akımları da Osmanlı düşüncesinde kendilerine yer bulmaya başlamışlardır. Batılaşma çerçevesi içerisinde Fransa’ya gönderilen öğrenciler ve (...) tercüme eserler vasıtasıyla kendisini ortaya koyan pozitivizm, dönemin birçok düşünürünü etkilemiştir. Pozitivizmden etkilenen düşünürlerden birisi olarak Abdullah Cevdet, siyasi ve kültürel birçok alanda düşüncelerini bu doğrultuda dile getirmiştir. Cevdet’in düşünceleri başta yaşadığı dönem olmak üzere, kendisinden sonra da günümüze kadar ulaşmış ve pozitivist-materyalist cenahta kendisine yer bulmuştur. Halifelik müessesesini bünyesinde barındıran bir imparatorluk olarak Osmanlı’nın, pozitivist-materyalist görüşleri benimseme eğiliminde çok da istekli bir eğilim sergilemediği düşünülmektedir. Tüm eleştirilere ve kabullenememelere rağmen Abdullah Cevdet ve pozitivist fikirleri son dönem Osmanlı düşüncesinde sağladığı fikri dinamizm sebebiyle, düşünce dünyamız açısından olumlu bir etkiye sahip olmuştur. (shrink)

XIX. yüzyılın ilk yarısında Auguste Comte tarafından sistemleştirilen pozitivizm akımı, deneye ve gözleme dayalı bilginin, tek geçerli bilgi türü olacağı varsayımından yola çıkan bir düşünce sistemidir. Pozitivizmi hazırlayan nedenlerin başında Fransız İhtilali ve aydınlanma düşüncesi yer almaktadır. Pozitivizmin Osmanlı düşüncesine girişi, devletin en buhranlı dönemini yaşadığı XIX. Yüzyıla denk gelir. Islahat hareketlerinin hız kazandığı, buna bağlı olarak batıcılık düşüncesinin iyiden iyiye hissedildiği bu yüzyılda, batı kaynaklı düşünce akımları da Osmanlı düşüncesinde kendilerine yer bulmaya başlamışlardır. Batılaşma çerçevesi içerisinde Fransa’ya gönderilen öğrenciler (...) ve tercüme eserler vasıtasıyla kendisini ortaya koyan pozitivizm, dönemin birçok düşünürünü etkilemiştir. Pozitivizmden etkilenen düşünürlerden birisi olarak Abdullah Cevdet, siyasi ve kültürel birçok alanda düşüncelerini bu doğrultuda dile getirmiştir. Cevdet’in düşünceleri başta yaşadığı dönem olmak üzere, kendisinden sonra da günümüze kadar ulaşmış ve pozitivist-materyalist cenahta kendisine yer bulmuştur. Halifelik müessesesini bünyesinde barındıran bir imparatorluk olarak Osmanlı’nın, pozitivist-materyalist görüşleri benimseme eğiliminde çok da istekli bir eğilim sergilemediği düşünülmektedir. Tüm eleştirilere ve kabullenememelere rağmen Abdullah Cevdet ve pozitivist fikirleri son dönem Osmanlı düşüncesinde sağladığı fikri dinamizm sebebiyle, düşünce dünyamız açısından olumlu bir etkiye sahip olmuştur. (shrink)

Syftet med denna studie är att undersöka hur sex stycken tillfrågade lärare för grundskolans lägre årskurser F-3 upplever sin undervisning kring läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer. Studien utgår från Sandra Hardings genusteori samt Judith Butlers begrepp kring performativitet. Studien är tänkt att synliggöra hur lärare i de lägre årskurserna undervisar kring läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer samt att lyfta hur undervisningen balanseras mellan kön och normer. -/- Resultatet av studien visar att det upplevs finnas svårigheter kring framför allt (...) ämnet sexualitet i läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer där det framkommer en osäkerhet kring vad undervisningen förväntas innehålla samt den egna lärarens svårighet att veta hur ämnet ska anpassas till grundskolans lägre åldrar. Inte heller sexuella övergrepp och grooming lyfts av fler än två av de sex tillfrågade lärarna, något som inte svarar mot det eventuella behovet av sådan undervisningen med tanke på att forskning visar hur vanligt det är med sexuella övergrepp hos barn. -/- Studiens resultat visar också på att lärarna har ett väletablerat normkritiskt förhållningssätt där de aktivt reflekterar över sina egna normer och språkbruk för att inte förstärka normer i sin undervisning. I och med detta aktiva normkritiska förhållningssätt påvisade studien knappa svårigheter kring balansen mellan kön och normer i undervisningen inom området sexualitet, samtycke och relationer. Normerna kring genus uppfattades av de tillfrågade lärarna skapas utanför skolverksamheten. Eleverna upplevdes av lärarna att vara medvetna om normer hörande till de olika könen, vilket styrks av tidigare forskning där kulturella definitioner av manligt och kvinnligt påverkar barn även i yngre ålder. Resultatet av studien förklaras utifrån Hardings genusteori där lärarnas individuella normer kring genus, som är en produkt av hur de strukturella och symboliska normerna i samhället ser ut, kan ha en inverkan på hur de tolkar innehållet i läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer. Det tolkas även utifrån Butlers begrepp om performativitet, att våra handlingar och ord skapar normer, där lärarna riskerar att påverka undervisningen i och med att undervisningen eventuellt kan föra vidare beteenden och normer som är påverkade av den individuella tolkningen av området. (shrink)

The Louvre Museum is the largest of the world's art museums by its exhibition surface. These represent the Western art of the Middle Ages in 1848, those of the ancient civilizations that preceded and influenced it (Oriental, Egyptian, Greek, Etruscan and Roman), and the arts of early Christians and Islam. At the origin of the Louvre existed a castle, built by King Philip Augustus in 1190, and occupying the southwest quarter of the current Cour Carrée. In 1594, Henri IV decided (...) to unite the palace of the Louvre with the palace of the Tuileries built by Catherine de Medicis. The Cour Carrée was built by the architects Lemercier and then Le Vau, under the reign of Louis XIII and Louis XIV. The Department of Paintings currently has about 7,500 paintings (of which 3,400 are exposed), covering a period that goes from the Middle Ages to 1848 (date of the beginning of the Second Republic). By including the deposits, the collection is, with 12,660 works, the largest collection of ancient paintings in the world. With rare exceptions, the works after 1848 were transferred to the Musée d'Orsay when it was created in 1986. CONTENTS: Louvre Museum - Variety of exhibited works - The Royal Palace - The collections - - Eastern antiquities - - Arts of Islam - - Egyptian Antiquities - - Greek, Etruscan and Roman Antiquities - - Paintings - - - French school - - - Northern Schools (Flanders, Netherlands, Germany) - - - Italian School - - - Other schools Painting - Definitions - Painting genres - - The landscape - - Still life Paintings - FRANCOIS BOUCHER - - Vulcan presenting arms to Venus for Aeneas - RAPHAEL - - Portrait of Baldassare Castiglione - RUBENS - - Helena Fourment with children - LOUIS DAVID - - Madame Récamier - REMBRANDT - - Portrait of Heindrickje Stoffels - VELAZQUEZ - - Portrait of the Infanta Margarita - SIMONE MEMMI - - Jesus Christ walking on Calvary - JAN STEEN - - The Bad Company - HANS HOLBEIN - - Erasmus - CORREGGIO - - Mystic Marriage of Saint Catherine - LANCRET - - Conversation - JAN VAN DER MEER (VERMEER) - - The Lacemaker - VAN DYCK - - Charles I at the Hunt - FRANÇOIS CLOUET - - Elisabeth of Austria (1554-1592), Wife of Charles IX and Queen of France (1570 - 1574) - DELACROIX - - The Barque of Dante - EL GRECO - - Saint Louis, King of France, and a page - REMBRANDT - - Pilgrims at Emmaus (The Supper at Emmaus) - GERARD DAVID - - Marriage at Cana - RAPHAEL - - Portrait of Dona Isabel de Requesens, Vice-Queen of Naples - RUBENS - - La Kermesse (The Village Fête, or Noce de village) - FRANS HALS - - The Gypsy Girl - DECAMPS - - The Sonneurs - HOLBEIN THE YOUNGER - - Anne of Cleves - P. PRUD’HON - - Psyche transported to Heaven - PHILIPPE DE CHAMPAIGNE - - Portrait of Richelieu - LANCRET - - The Autumn - L. DAVID - - Madame Seriziat - COROT - - Recollection of Mortefontaine - LEONARDO DA VINCI - - La belle ferronnière - CORREGGIO - - Venus and Cupid with a Satyr - WATTEAU - - Pilgrimage to Cythera (The Embarkation for Cythera) - NICOLAS POUSSIN - - The Inspiration of the Poet - PRUD’HON - - The Empress Josephine (1763-1814) - FRAGONARD - - The Bathers - H. RIGAUD - - Louis XIV (1638–1715) - TERBURG - - The Concert - LEOPOLD ROBERT - - The Pilgrimage to the Madonna of the Arch - LARGILLIERE - - Family Portrait - MANTEGNA - - Parnassus - MEMLING - - The Virgin and Child between St James and St Dominic - FRAGONARD - - The Music Lesson - JEAN VAN EYCK - - The Virgin of chancellor Rolin - PAOLO VERONESE - - Susannah and the Elders - FRANÇOIS BOUCHER - - Diana leaving her bath - GÉRICAULT - - The Raft of the Medusa - MURILLO - - Assumption of the Virgin - CLAUDE GELLEE (LORRAIN) - - Ulysses returning Chryseis to her father (Marine, setting sun) - INGRES - - Madame Riviere - E. MURILLO - - The Young Beggar - GREUZE - - The Broken Pitcher - PIETER DE HOOCH - - Card players in an opulent interior - POUSSIN - - Et in Arcadia ego - QUENTIN MATSYS - - The moneylender and his wife - ANDREA SOLARIO - - Madonna with the Green Cushion - TITIEN - - Woman with a Mirror - DAVID TENIERS (the Younger) - - The Works of Mercy - LEONARDO DA VINCI - - Mona Lisa (La Gioconda) - Armand Dayot . (shrink)