By definition, “logic of postmodernism" would appear to be a contradiction in terms: philosophic post¬modernism emerged as a critique of attempts to found philosophy on some principle of reasoning and to found reasoning on some formal guidelines for how we ought to think. Nonetheless, there are two reasons why Charles Sanders Peirce (1839-1914) ought to be labeled the logician of postmodernism — the philosopher who, more than any other, etched out the normative guidelines for postmodern thinking. The first reason is (...) that Peirce attempted to accomplish the impossible, or at least the contradictory. He launched his philosophic career with a logical critique of "Cartesianism" — his label for the modernist attempt to found philosophy on some formal principles of reasoning. He then attempted to replace the principles of Cartesian reasoning with a set of anti-modernist principles that proved themselves to be as modernist as their contraries. The second reason for giving Peirce his label is that his failures to accomplish the impossible engendered in him something he was unable to achieve willfully: a habit of self-critical yet self-affirming thinking that was neither modernist nor anti-modernist but, rather, a disciplined variety of postmodern thinking. In his later years, Peirce began to sketch out the principles of philosophic postmodernism by describing features of his own emergent habit of thinking. This sketching comes close enough to what I would label a logic of postmodernism — where the method of logic is as postmodern as the thinking it describes. (shrink)

Scriptural Reasoning (SR) is a practice of philosophic theology that is offered as a rationally warranted albeit fallible response to the inadequacies of modern liberal and anti-liberal theologies whether they are adopted as academic projects or as dimensions of lived religious practice. In terms of everyday religious practice in the West today, SR may be characterized as an effort, at once, to help protect Abrahamic folk traditions (that is, of Christianity, Judaism, and Islam) from the cultural and theological effects of (...) residual western colonialism and to help protect religiously pluralist societies in the West from reactionary, anti-modern movements within these traditions. In the terms of recent academic discourse in theology, SR may be characterized as pragmatic, postliberal, scriptural, and inter-Abrahamic. SR may be labeled “pragmatic,” because it employs philosophic reasoning only to identify problems in its practitioners’ communities of everyday practice and in the institutions that are expected to repair them. SR may be labeled “postliberal,” because it emerges as a response to problems in the projects of modern, liberal theology, in particular this theology’s inadequate attention to problems in everyday practice. At the same time, SR is equally critical of anti-liberal theologies, or those that, rejecting the autonomy of human reason, argue for the opposite: grounding all projects of reasoning on a practice of “Christian reasoning” per se (or, comparably, of other confession-grounded reasonings). (shrink)

This is a genealogical study that traces a “broadly Cartesian” pattern of argumentation: from Augustine’s scriptural semiotic to the “narrowly Cartesian” practice of foundationalism to Charles Peirce’s pragmatic and reparative semiotic. The essay argues (1) that Augustine transformed Stoic logic into a scriptural semiotic; (2) that this semiotic breeds both Cartesian foundationalism and the pragmatic semiotic that repairs it; (3) that Peirce’s semiotic displays the latter. In sum, Augustine’s inquiry risks foundationalism but also breeds a self-corrective “reparative reasoning.” This reasoning (...) is at once scriptural and philosophic. (shrink)

After twelve years of productive work, the Society for Textual Reasoning has reason to reflect on the rules of reasoning it has nurtured and tested but has not yet adopted, self-consciously, as the rules of its textual reasoning . This essay illustrates some ways of reflecting on these rules. The first section of the essay presents a brief history of STR. The following section, the focal section of the essay, illustrates the rules of TR as displayed in a recent internet (...) discussion sponsored by the Society. The brief third section suggests ways that the Society might go about adopting standards for selecting its rules of textual reasoning. The final section illustrates what these standards might look like. (shrink)

In the course of. his philosophic career, Charles Peirce made repeated attempts to construct mathematical definitions of the commonsense or experimental notion of 'continuity'. In what I will label his Final Definition of Continuity, however, Peirce abandoned the attempt to achieve mathe­matical definition and assigned the analysis of continuity to an otherwise unnamed extra-mathematical science. In this paper, I identify the Final Definition, attempt to define its terms, and suggest that it belongs to Peirce's emergent semiotics of vagueness. I argue, (...) further, that it marks the transformation of Peirce's synechism. Before the time of his Final Definition, Peirce adopted a theory of continuity as a foundational principle of metaphysics and assumed this principle might be formalized in a mathe­matics of continuity. After the Final Definition, Peirce abandoned his foundationalism in favor of what he called a critical common-sensism. This is the claim that philosophy (and with it, logic) derives its norms from the observation of actual cognitive practices and that continuity is a distinguishing mark of actual as opposed to merely possible or imagined practices. (shrink)

In 1992, Peter Ochs and a few Christian and Muslim colleagues began to gather small groups, in and outside the classroom, to practice close and attentive reading of the sacred Scriptures of the Jewish, Muslim, and Christian traditions. The hope was that members of different religions could hear one another through the patient, respectful reading of each other's Scripture. Hearing each other, participants might enter into interreligious relationships that might point a way to the peaceful engagement of religions--especially those who, (...) after September 11, 2001, too often found themselves at each other's throats. It was a hope for religion without violence. In Religion without Violence, Ochs reflects on the practical and philosophic lessons he has learned from hosting hundreds of Scriptural Reasoning engagements. He introduces the "scriptural pragmatism" of Scriptural Reasoning." He painstakingly recounts instances of successful scriptural reasoning and warns where and how it might fail. He provides guidance on how to introduce and facilitate Scriptural Reasoning in the classroom. He shows how reading out of the "hearth" of a faith can contribute to peace building across religions. And, drawing on the resources of rabbinic tradition, Augustine, and Charles Peirce, he moves beyond practice to reflect on the implications of Scriptural Reasoning for discerning what kinds of "reasoning" best address and help repair societal crises like religion-related violent conflict. (shrink)

"Over three years of study and fellowship, sixteen Muslim, Jewish, and Christian scholars sought to answer one question: “Do our three scriptures unite or divide us?” They offer their answers in this book: sixteen essays on how certain ways of reading scripture may draw us apart and other ways may draw us, together, into the source that each tradition calls peace. Reading scriptural sources in the classical and medieval traditions, the authors examine how each tradition addresses the “other” within its (...) tradition and without, how all three traditions attend to poverty as a societal and spiritual condition, and what it means to read scripture while facing the challenges of modernity. Ochs and Johnson have assembled a unique approach to inter-religious scholarship and a rare look at scriptural study as a pathway to peace. “Scriptural reasoning, the growing practice of Jews, Christians, and Muslims reading their scriptures together, makes good academic and common sense in a time of crisis. This ground-breaking book, the outcome of an imaginative 3-year experiment by the Princeton Center of Theological Inquiry, shows scholars and thinkers of the Abrahamic traditions going deeper into the traditions and into their contemporary situation. The result is something new, wise, and relevant… full of promise for the future. Where else can one find testimonies to Jews, Christians, and Muslims coming together not only in study, thinking, and wisdom-seeking but also in play, joy, and friendship?”--David F. Ford, Regius Professor of Divinity, University of Cambridge and Director, Cambridge Inter-Faith Programme". (shrink)

How is Jewish-Christian theological dialogue possible today? Assuming that the possibility of dialogue is not something to be envisioned by any individual thinker a priori, I offer here a study of two examples of successful Jewish-Christian theological dialogue: George Lindbeck's dialogue with Jewish sources and Michael Wyschogrod's dialogue with Christian sources. To garner some general lessons from these examples, I try to reconstruct the general conditions of dialogue which they appear to share. Discovering that the two dialogues may share identifiable (...) conditions of problem-solving, I label these "pragmatic" conditions, after Charles Peirce's definition of pragmatism as the claim that the purpose of rational inquiry is to solve the problems that stimulate it. I conclude that these are the conditions that may underlie theological dialogue among the specific group of Jewish and Christian theologians to which I believe Lindbeck and Wyschogrod belong. These conditions may underlie dialogues typical of other groups, too, but there is no way to know this a priori. (shrink)

You ask if metaphysics is possible after modernity, or after Barth and Wittgenstein and Derrida and the critique of foundationalism? May I invite you, by way of response, to listen in on a conversation? It is a dialogue between what I will call a postcritical philosopher ("P") and a postcritical scriptural theologian —— I'll label the latter a "textualist" ("T"). What I mean by "postcritical" would be displayed as the pattern of inquiry traced by this dialogue. I take the term (...) "postcritical" from George Lindbeck, whose theological work is described by his commentators as more properly "textualist" rather than "philosophic." I believe my usage is, however, true to Lindbeck's discourse. This means that one of the arguments of this essay is that there is a mode of philosophic inquiry proper to the postcritical orientation in theology that we may associate with such Christian theologians as Hans Frei, etc., as well as Lindbeck. A second argument, offered indirectly, is that there is a family of Jewish thinkers whose work may also be labeled "postcritical" on the model of these Christian thinkers, and that this Jewish postcritical theology would also be displayed in dialogues between philosophic and textualist tendencies. A third argument is that, if we listen in on the philosophic side of any of these dialogues, we will hear a postcritical philosophy. By philosophy, I mean primarily logic, defined as an inquiry that examines problematic rules of reasoning and recommends testable ways of correcting them. Secondarily, philosophy includes metaphysics, defined as an inquiry that, for the sake of assuring people about the reliability of a given logic, constructs pictures of the world whose existence would warrant this logic. We need not assume either that logic and metaphysics can be conducted only in the manner of modern and scholastic foundationalism, or that non-foundationalist theology must be "textualist" in a manner that excludes any philosophic generalization. I will argue that there are, indeed, non-foundationalist ways of conceiving of both logical and metaphysical inquiry and that these ways contribute to the dialogic activity of postcritical inquiry. (shrink)

The great American philosopher, Charles Peirce, calls his pragmatism a continuation of Jesus' teaching, "Ye may know them by their fruit," and labels his cosmology a doctrine of "Christian Love." Nonetheless, I have found Peirce's understanding of Christianity to be surprisingly unpragmatic. Peirce's pragmatism itself displays an unpragmatic side and the tension between his pragmatic and unpragmatic tendencies reappears in his philosophic theology. I am not certain what a consistently pragmatic Christian theology would look like, but I know pragmatism is (...) the rule rather than the exception in rabbinic Judaism, that is the classical, post-Biblical Judaism of the Talmud. In this paper, therefore, I evaluate Peirce's pragmatism and his Christian theology from the perspective of the rabbis. (shrink)

In HEBREW SCRIPTURES, in rabbinic literature and for most Jewish thinkers, "truth" (emet) is a character of personal relationships. Truth is fidelity to one's word, keeping promises, saying with the lips what one says in one's heart, bearing witness to what one has seen. Truth is the bond of trust between persons and between God and Humanity. In Western philosophic tradition, however, truth is a character of the claims people make about the world they experience: the correspondence between a statement (...) and the object it describes, or the coherence of a statement with what we already know about the world. As if divided by their dual allegiance to the traditions of Jerusalem and of Athens, Jewish philosophers often believe themselves forced to choose between the two meanings of truth, producing what we may call objectivist and personalist trends in Jewish thought. I suggest that, for a type of scripturally grounded Jewish philosophy, truth names the end of a process of inquiry that passes through several stages of trusting, reexamining, yearning, witnessing, critically testing, and re-sourcing. I suggest that this process bears analogy to Charles Peirce's pragmatic account of the stages of problem solving. -/- . (shrink)

This is a response to a Symposium on Phenomenology and Scripture. In examining a move from phenomenology to scripture, this symposium does not address all possible readers; it addresses a specific readership, for a specific reason, and within the framework of specific assumptions. By way of response, I want first to identify a few features of what I take to be the symposium’s specific address or context. Then, I will comment on what messages I believe the authors have delivered to (...) this context. The symposium specifically addresses those who participate willy nilly in the transcendental project of modern philosophy and of modern northern Europe. In that project, knowing, as noesis, means intentionality: its subject or agent is ultimately reducible to the unity of apperception; and its object— noema—is the object of the ego’s intentional knowing—the thematized object. It appears, furthermore, that the symposium identifies phenomenology not only with the species of Husserlian philosophy, but also with the broader genus of all efforts, from Descartes to Kant to Hegel to Husserl to Heidegger, to identify philosophy with an effort to frame the a priori conditions for, or the possibility of, knowing what we would know: from self to world to being itself—or to God. (shrink)

What would a Jewish process theology look like if it also adopted the a priori principles of rabbinic Judaism - among them, the authority of Torah given on Sinai, an historically particular revelation of divine instruction for a particular people, and the authority of the Oral Torah, an historically evolving hermeneutic, according to which that revelation becomes normative practice for communities of observant Jews? I trust this would not be a naturalism, since it would be a theology that found its (...) grammar or regulative logic in a textual hermeneutic rather than in an account of the orders of perception and imagination. It would not, for the same token, be an anti-naturalism, but rather a theology for which the distinction between natural and super- or non-natural was not definitional. For such a theology, for example, the world out there would belong to the order of creation (maaseh bereshit), rather than to "nature." This would mean that, since God creates through words, language (at least some sort of language) and world would be intimately connected rather than extrinsic phenomena, It would mean, furthermore, that for language to "know" the world would not be surprising and that something like a form of realism would not be out of the question, While it would presuppose the authority of divine speech and even of some human interpretations of it, this other-than natural theology would not, as naturalists might suppose, present a heteronomous conception of divine law, If the distinction nature/not nature would not be definitive for this theology, neither would those of autonomy/heteronomy, body/spirit, this world/other world, This theology would present its own variety of neutral monism; in this case, however, the undifferentiated plenum would be termed a plenum of undifferentiated signification (or pure semiosis), of which undifferentiated feeling (or pure experience) was an instance; "prehension" would be another term for interpretation, Max Kadushin was the first and, as far as I know, the only Jewish thinker to articulate a process theology in the service of what he considered the behavioral or halakhic authority of classical rabbinic literature. In this paper, I examine Kadushin's work as the foundation of a rabbinic text process theology, I assume, from the outset, that such a theology may complement a Jewish natural process theology and that a Jewish process theology, in general, would appear as a process of dialogue between textual- andnatural-process theologies. (shrink)

Modern philosophy's fascination with language - for the last century, its obsession- may illustrate the axiom that we love to talk about what we desire and we desire what we don't have. From the perspective of traditional Judaism, philosophic obsession with language reflects the modern philosopher's dislocation from those speech communities in which, alone, language has meaning. Natural speech communities, meaning those whose origins are either unknown or referred to an indefinite past, are characterized by inherent semiotic norms: rules for (...) transforming elements of the natural world into meaningful signs (morphology), for determining relations among those signs (syntax), for determining relations between signs and intended objects (semantics), and for determining relations between signs and the actual behavior which they recommend (what the American philosopher Charles Peirce calls pragmatics). For the traditional Jew, these norms are collected in what is called Torah: God's speech to Israel and the literary and behavioral history of Israel's attempts to interpret what that speech means. For this Jew, dislocation from the speech community of Israel would imply dislocation from Torah, and, thereby, from the possibility of meaningful speech and controlled behavior. Jewish philosophy is the attempt to find means of reintegrating dislocated persons into appropriate speech communities: in particular of reintegrating Jews into the speech community of Israel. On the following pages, I describe what modern philosophy looks like in terms set by Torah. Without apology, the Jewish philosopher first defines the non-problematic (the language of Torah), then the problematic (the enterprise of modern philosophy), then suggests means of placing the two in dialogue. (shrink)

In this essay, I offer several claims about how postmodern preoccupation with DIFFERENCE may be reread, pragmatically. The claims are based on the following, creatively interpretive model of the pragmatic maxim, as applied to what Peirce calls "intellectual concepts." According to the model, the maxim may have a variety of uses, but it can be proven only in so far as it is applied to the one species of "intellectual concepts" that results when real doubts are misrepresented as paper doubts. (...) These concepts are the products of theoretical inquiries that represent themselves as merely theoretical, when in fact they are stimulated by urgent concerns. The pragmatic maxim offers a rule for converting this species of what appear to be merely intellectual concepts into symbols of some theoretically minded inquirer's attempt to respond to these urgent concerns. But what kind of urgent concern would tend to be misrepresented in this way? According to the model, these are not concerns about failed rules of everyday conduct — or about concrete cases of flesh-and-blood suffering; they are, instead, concerns about failed rules for repairing everyday suffering. The attempt to repair such rules of repair is both theory-laden and urgent (urgent because failed rules of repair are ultimately sources of suffering; theory-laden because they are not immediately so). According to the model, Peirce's name for the practice of urgent theorizing is philosophy, or coenoscopy: not a science of common or everyday practices, but of rules for repairing everyday practices. It is philosophy that is most prone to misrepresenting what is urgent AS what is merely theoretical, because both theory and urgency are proper to it. The pragmatic maxim is, in this view, a rule specifically for repairing urgent philosophy that presents itself as merely paper philosophy. (shrink)

The German Jewish philosophers Hermann Cohen, Martin Buber and Franz Rosenzweig introduced a critique and extension of Kant's transcendental philosophy that looks to us today like the foundations of a rabbinic semiotics. It is a theory about the semiotic character of our knowledge of the world, of other humans and of God. And it is a claim that such a theory is embedded in the classical literature of rabbinic Judaism. More recently, the American rabbinic thinker Max Kadushin presented a more (...) elaborate analysis of the logic of what he called the rabbis' "organic thinking." While influenced in some ways by Charles Peirce, Kadushin did not offer his analysis as a semiotic. In this paper, I suggest that Kadushin's analysis is better served if it is restated more precisely in the vocabulary of Peirce's semiotics. The resulting construction then serves as a complement to the work of the German Jewish philosophers. (shrink)

Des lecteurs dune récente livraison de Monist, The Relevance of Charles Peirce, pourraient chercher l'actualité de Peirce chez des philosophes contemporains influencés par lui. J'essaie de montrer que Peirce est actuel parce que son apport principal, le pragmatisme, se rattache profondément à des sujets qui nous sont familiers. Formé dans la tradition cartésienne et kantienne de l'epistemologie, l'oeuvre de Peirce intéresse les héritiers de cette tradition.Cependant, son pragmatisme fait apparaître les hésitations de cette tradition qui offre à ses héritiers une (...) incertitude epistemologic ue générale dont l'effet est de les engager vers un fondationalisme égocentrique qui isole plusieurs philosophes de l'actualité. Readers of the recent Monist publication, The Relevance of Charles Peirce (La Salle, Illinois, 1983) may seek to locate Peirce's « relevance » in the number of contemporary philosophers influenced by any aspect of his work.I argue, instead, that Peirce is relevant because his central work, pragmatism, relates deeply to matters immediately at hand. Since he is trained in Cartesian-Kantian tradition of epistemology, Peirce's work interests disciples of that tradition. In the end, however, his pragmatism discloses the errent tendency of that tradition : to offer its disciples over-generalized epistemological uncertainty and, therefore, the compensatory need to engage in egocentric foundationalisms. These foundationalisms isolate many contemporary philosophers from « mutters immediately at hand ». (shrink)

A Pragmatic Method of Reading Confused Philosophic Texts: The Case of Peirce's "Illustrations" In 1878, Charles Peirce introduced a method for making confused ideas clear. In this essay, I put Peirce's method to work as a method for making confused writing clear, in particular, for clarifying the meaning of confused philosophic arguments as they appear in philosophic essays. In Section I, I introduce the method as a Pragmatic Method of Reading Confused Philosophic Texts. In Section II, I re• view Peirce's (...) 1877-78 "Illustrations of the Logic of Science"\ as examples of confused texts. In Section III, I apply the Pragmatic Method, reading Peirce's "Illustrations' as expressions of fundamentally contradictory "leading tendencies of thought." While it does not resolve such contradictions, the Pragmatic Method renders a confused text clear by enabling us to read it as a collection of two "implicit" texts, or two sets of meanings. (shrink)

William James declared a moral war, Charles Peirce a metaphysical one: "fall into the ranks then" was his battle cry, follow your colonel. Keep your one purpose steadily and alone in view, and you may promise yourself the attainment of your sole desire, which is to hasten the chariot wheels of redeeming love. (6.448:1893) Peirce's was a war not against war, but against the metaphysical equivalent of war, individuation. In the field of social philosophy, Peirce's enemy appeared under the alias (...) of Darwinism, which Peirce fought with Christian Love. In the field of metaphysics, it appeared under the alias of nominalism, which Peirce fought with his special brand of pragmatic realism. But most challenging of all, the enemy appeared within Peirce's own thought under the alias of what I call Kantian conceptualism, and it took Peirce most of his career to win the battle. (shrink)

The problem with ontological commitment is that when we symbolize the statements that we make about what 'exists' or what is 'real', they do not always translate to exactly that which we intend to express. In this essay, I explore the relation between 'Reality' and how we describe reality. I evaluate the accounts of three prominent philosophers on the topic, address their shortcomings, and introduce my own account; which I call "The Natural Definition of Reality".

No reader of The Relevance of Charles Peirce will fail to be impressed by what Max Fisch calls "The Range of Peirce's Relevance.' This exciting volume invites scholars in many of the fields of contemporary philosophy to see what Peirce has to contribute to their methods and their conclusions. Articles in the collection offer a more divided interpretation, however, of the meaning of Peirce's relevance. For some, Peirce's relevance is "extensive": like a Renaissance genius, his intellect surveys the universe of (...) human expression, and, by Jove, he has some• thing smart to say about everything! The authors of these articles show us how Peirce enriches the various, established disciplines of philosophy of interest to them, pointing out both the significance and the limitations of his contribution. For others, Peirce's relevance is "intensive": like some philosophic physician, Peirce struggles to cure a malady that infects the Cartesian-Kantian tradition to which he ultimately belongs. Selecting particular instances of this struggle, the authors of these articles try to show how Peirce challenges accepted practices in contemporary philosophy, succeeding in his critical task without necessarily offering unproblematic alternatives. As a whole, the collection successfully promotes the first interpretation of Peirce's relevance, but fails to give sufficient attention to the second. Perhaps the failure is prudent. For the sake of attracting interest among the uninitiated, The Relevance of Charles Peirce offers the most Peirce with the least offense. For that, we are indebted to Eugene Freeman, editor of the collection, as well as of The Monist Library of Philosophy. Freeman first proposed devoting two issues of The Monist to "Peirce's Relevance" (Vol. 63, No. 3, and Vol. 65, No. 2), then did us the service of publishing the present volume by binding The Monist articles together with five other already published pieces. (shrink)

A Review of Outward Signs: The Powerlessness of External Things in Augustine’s Thought by Phillip Cary (Oxford: Oxford University Press, 2008), xxiv + 344 pp. -/- Phillip Cary has written another highly significant book on Augustine, and his writing displays the art of a master stylist. A complement to his Inner Grace, Outward Signs extends Cary’s thesis in Augustine and the Invention of the Inner Self: that Augus- tine’s Trinitarian and semiotic theology, groundbreaking as it was, remains beholden to a (...) Platonist privileging of inner vs. outer and idea over sacramental performance. Outward Signs should be of special interest to readers of Modern Theology, because the inwardness Cary interrogates displays a dimension of Augustine’s work that receives significant attention from a number of Modern Theology authors. Once again, Cary has offered an appropriate warning about any uncritical embrace of Augustine as theologian for the church today: the embrace could bring with it a turn to spiritualism, subjectivism, intellectualism, and also supersessionism (since the Old Testament and Jewish “law” belong to the merely outward life of the Word). Like Charles Taylor, Alasdair MacIntyre, and Richard Rorty before him, Cary captures the line of potential influence that moves from Plato to Augustine to Descartes and Kant. Here, knowledge tends to ocular knowing, and Cary shows how inadequate that model is to account for performative knowing in the church, of which sacramental life is one instance. But performative knowing would apply, as well, to the study of Augustine’s writ- ings. Read “outwardly,” Augustine’s corpus generates several possible vectors of theological practice. The stronger vectors may point “inward,” but readers should also attend to those (weak or strong) which point to that which is inward, outward, both, and neither. (shrink)

Om människan någon gång kommer att få förmågan att skapa nya livsformer, hur kommer det att påverka livets värde? Detta är en fråga som kan vara en källa till oro när man diskuterar konstgjort liv, men är oron befogad? I ett försök att svara på den frågan kommer jag att gå igenom några möjliga skäl till varför förmågan att skapa konstgjort liv skulle hota livets värde, och se om de verkligen ger oss skäl att oroa oss.

Jag tror att det är ett misstag att kräva av humanvetenskaperna (d.v.s. humaniora, samhälls- och beteendevetenskaperna) att de imiterar naturvetenskapernas forskningsmetodik. Humanvetenskaperna studerar meningsfulla fenomen vilkas natur är på ett grundläggande sätt annorlunda än de blott fysiska fenomen som naturvetenskapen studerar. Den största skillnaden är att meningsfulla fenomen inte uppenbarligen är lagbundna på samma sätt som fysiska fenomen och uppvisar därför inte samma regelbundenhet och förutsägbarhet som fysiska fenomen. För att studera meningsfulla fenomen krävs därför andra forskningsmetoder. Trots att humanvetenskaperna (...) studerar fenomen som inte är lagbundna och är på ett visst sätt subjektiva, så vill jag mena att de studerar objektivt verkliga fenomen och kan få giltig kunskap om dem. Att subjektiva fenomen också kan vara objektivt verkliga kan låta märkligt för vissa läsare, varför jag rundar av med en diskussion om vad det egentligen innebär för något att vara objektivt verkligt. Enligt den definition jag föreslår så framstår att meningsfulla fenomen, också de som kallas ”sociala konstruktioner”, kan förstås som objektivt verkliga företeelser trots att de på ett betydelsefullt sätt också är subjektiva. (shrink)

Lisa Furberg har argumenterat för att altruistiskt surrogatmödraskap kan anses moraliskt problematiskt utifrån en perfektionistisk teori om det goda livet. I följande svar riktar jag ett antal invändningar mot Furbergs resonemang.

Syftet med denna studie är att undersöka hur sex stycken tillfrågade lärare för grundskolans lägre årskurser F-3 upplever sin undervisning kring läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer. Studien utgår från Sandra Hardings genusteori samt Judith Butlers begrepp kring performativitet. Studien är tänkt att synliggöra hur lärare i de lägre årskurserna undervisar kring läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer samt att lyfta hur undervisningen balanseras mellan kön och normer. -/- Resultatet av studien visar att det upplevs finnas svårigheter kring framför allt (...) ämnet sexualitet i läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer där det framkommer en osäkerhet kring vad undervisningen förväntas innehålla samt den egna lärarens svårighet att veta hur ämnet ska anpassas till grundskolans lägre åldrar. Inte heller sexuella övergrepp och grooming lyfts av fler än två av de sex tillfrågade lärarna, något som inte svarar mot det eventuella behovet av sådan undervisningen med tanke på att forskning visar hur vanligt det är med sexuella övergrepp hos barn. -/- Studiens resultat visar också på att lärarna har ett väletablerat normkritiskt förhållningssätt där de aktivt reflekterar över sina egna normer och språkbruk för att inte förstärka normer i sin undervisning. I och med detta aktiva normkritiska förhållningssätt påvisade studien knappa svårigheter kring balansen mellan kön och normer i undervisningen inom området sexualitet, samtycke och relationer. Normerna kring genus uppfattades av de tillfrågade lärarna skapas utanför skolverksamheten. Eleverna upplevdes av lärarna att vara medvetna om normer hörande till de olika könen, vilket styrks av tidigare forskning där kulturella definitioner av manligt och kvinnligt påverkar barn även i yngre ålder. Resultatet av studien förklaras utifrån Hardings genusteori där lärarnas individuella normer kring genus, som är en produkt av hur de strukturella och symboliska normerna i samhället ser ut, kan ha en inverkan på hur de tolkar innehållet i läroplanens område sexualitet, samtycke och relationer. Det tolkas även utifrån Butlers begrepp om performativitet, att våra handlingar och ord skapar normer, där lärarna riskerar att påverka undervisningen i och med att undervisningen eventuellt kan föra vidare beteenden och normer som är påverkade av den individuella tolkningen av området. (shrink)

Book review : The philosophy of person‐centred healthcareBy Derek Mitchell, Michael Loughlin, Cambridge: Cambridge Scholars Publishing. 2023.201 pp. £64.99. ISBN (10): 1‐5275‐9058‐5, ISBN (13): 978‐1‐5275‐9058‐8.

The present article is a primary introduction to the semi-structured interviewing method SMILE_PH, an acronym for Sense-Making Interviews Looking at Elements of Philosophical Health. Beyond grounding this new methodology theoretically (a work that is started here but will in the future necessitate several developments), the main motivation here is pragmatic: to provide the recent philosophical health movement with a testable method and show that philosophically-oriented interviews are possible in a manner that can be reproduced, compared, tested and used systematically with (...) a population that has received no training in philosophy. The SMILE_PH approach was conceived by the author during an ethically approved pilot study focused on the philosophy of life of persons living with spinal cord injury (SCI), with the intention of rectifying the epistemic obstacles generated by rationalist, Socratic or unstructured ways of in-depth interviewing. The six-step structure of the method is also inspired by hundreds of individual dialogue sessions with philosophical counselees, led by the author between 2018 and 2022: the SMILE_PH method progressively gathers phenomenological data about 1 – our bodily sense, 2 – our sense of self, 3 – our sense of belonging, 4 – our sense of the possible, 5 – our sense of purpose and 6 – our philosophical sense. (shrink)

I sitt berömda bevis för tidens overklighet påstod McTaggart att det sätt händelser tycks skifta position i tiden från framtid till nutid och till förfluten tid, innebär en motsägelse. Vad McTaggart egentligen menade har varit föremål för en livlig debatt ända sedan beviset först publicerades 1908. Beviset består av två delar. I den första argumenterar McTaggart för att ingenting kan förändras förutom genom att övergå från framtid till förfluten tid. I den andra argumenterar han för att en sådan övergång innebär (...) en motsägelse och att det därför inte kan finnas någon förändring överhuvudtaget, vilket i sin tur innebär att det heller inte finns någon tid. De flesta filosofer är i dag eniga om att McTaggart har fel, men oeniga om på vilket sätt han har fel. Olika filosofer förkastar olika delar av beviset, beroende på om de har vad som kallas en A- eller B-uppfattning av tiden. De som har en A-uppfattning förnekar att tid förstådd som övergång från framtid till förfluten tid är motsägelsefull. De som har en B-uppfattning förnekar att en övergång från framtid till förfluten tid är nödvändig för förändring, men håller med om att sådan övergång är motsägelsefull. Det är min uppfattning att denna oenighet beror på att McTaggarts argument från första början blivit missuppfattat, av både A- och B-teoretiker. Av någon anledning har det alltid betraktats som ett självständigt argument, ett som är oberoende av det ontologiska system McTaggart förespråkade. Jag föreslår ett nytt sätt att förstå hur han menade att tiden är motsägelsefull. Ett sätt som tar hans ontologiska system som utgångspunkt. (shrink)

Photomechanical reprint of papers & review articles from 1974 to 1992 mostly in German, some in Swedish or Danish: AUFSÄTZE ‘Beiträge zu den Beziehungen zwischen Gustav Radbruch & Georg Lukács’ [1979] / ‘Die Entwicklung des rechtstheoretischen Denkens in der Ungarischen Räterepublik’ [1969] / ‘Die Kodifikation & ihr Verfall in der Entwicklungsgeschichte der bürgerlichen Demokratie’ [1978] / ‘Rationalitet och rättens objektifiering’ [1975] / ‘Utopi og Kodifikation’ [1976] / ‘Historisches Wesen & aktuelle Bedeutung der Kodifikation’ [1977] / ‘Rechtssetzung als Objektivationsprozesses’ [1979] / (...) ‘Die ministerielle Begründung in rechtsphilosophischer Sicht’ [1977] / ‘Moderne Staatlichkeit & modernes formales Recht’ [1982] / ‘Leibniz & die Frage der rechtlichen Systembildung’ [1973] / ‘Der Systemcharacter des Rechts’ [1979] / ‘Die grundlegende Gesellschaftlichkeit der Rechtsanwendung’ [1978] / ‘Über die Rechtsanwendung (Ontologische Überlegungen)’ [1986] / ‘Recht & Rechtsverwirklichung (»Juristischer Weltbild«, Subsumption & Manipulation)’ [1979] / ‘Hans Kelsens Rechtsanwendungslehre (Entwicklung, Mehrdeutigkeiten, offene Probleme, Perspektiven)’ [1986] / ‘Geltung des Rechts – Wirksamkeit des Rechts’ [1978] / ‘Heterogeneität & Geltung des Rechts’ [1979] / ‘Hans Kelsens’ Reine Rechtslehre – gestern, heute, morgen’ [1988] / ‘Für die Selbständigkeit der Rechtspolitik’ [1985] / ‘Die Gewaltenteilung (Ideologie & Utopie im politischen Denken)’ [1984] / ‘Rechtskultur – Denkkultur’ [1988] // ZUSAMMENFASSUNGEN / REZENSIONEN [by & on the author]. (shrink)

John Rawls A Theory of Justice har haft ett monumentalt inflytande på den moderna politiska filosofin. Jag försöker här genom några nedslag i den nutida diskussionen förmedla en bild av detta inflytande, och av bokens fortsatta filosofiska relevans. Jag inleder med en kort presentation av huvuddragen i Rawls rättviseteori. Efter det går jag igenom, och bemöter, kritiken mot idealteori. Jag diskuterar sedan förhållandet mellan rättvisa och ekonomisk ojämlikhet, och förklarar varför teorin är radikalare än vad många kritiker insett. Slutligen går (...) jag igenom hur en kontraktsteori av detta slag kan hantera frågan om rättvisa mellan generationer. (shrink)

I årtusenden har människan försökt definiera livet – hur levande djur och växter skiljer sig från död materia. Problemet är dock att livet är mångfacetterat, och varje regel har sitt undantag. Vi försöker möta kommande utmaningar med nya livsformer, genom att lyfta fram en ny definition av liv.

In this paper I explicate and assess a logical argument from evil put forth by the Swedish analytic philosopher Ingemar Hedenius in his book Tro och vetande, by far the most famous and influential critique of Christianity in Swedish intellectual history. I seek to show that Hedenius’ argument is significantly different from, and indeed stronger than, the paradigmatic logical argument from evil in the analytic tradition, i.e. that of John Mackie. Nevertheless, Hedenius’ argument is, I argue, ultimately unconvincing.

I min artikel ”Att förstå – betraktelser utifrån en ny teori” (FT 31:4 Nov 2010) vill jag visa att det finns anledning att förtydliga förståelsebegreppet. Avsevärd möda har, historiskt sett, lagts ned på att definiera och bringa klarhet i begreppen kunskap och förklaring men förståelse, som når längre än vanlig kunskap, har förblivit ett otydligt begrepp. Teorin jag lägger fram i artikeln har som sin kärna en definition av förståelse. Denna utkristalliseras dels naturligt från vår vardagliga användning, dels från behovet (...) av att tydligt visa på vilket sätt förståelse är den djupaste formen av kunskap, av medveten insikt. Först när förståelsebegreppet utgör ett väl format verktyg kan kunskapsteorin nå sin fulla potential. Jag är tacksam gentemot Anders Tolland för att ha kritiskt granskat artikeln och för att han ger mig möjlighet att uttrycka teorin klarare. Tollands kritik berör främst oklarheter avseende innehållet i de abstraktioner som, tillsammans med jämförelser, är centrala element i teorin. Tolland bidrar också till förtydliganden, för vilka jag är mycket tacksam. Särskilt vill jag nämna påpekandena att förståelse dels kan relatera till vad något är, dels till varför det är på det sättet och att förståelse dels är en process, dels ett uppnått tillstånd. I det följande bemöter jag Tollands kritik och anser mig verkligen kunna visa att den framlagda teorin för förståelse är sammanhållen, tydlig och alls icke ”kontra-intuitiv” samt att den utgör ett viktigt, nytt kunskapsteoretiskt verktyg. (shrink)

Jag argumenterar för att oorganiserade kollektiv, såsom kollektivet av alla människor, kan handla moraliskt rätt och fel. Storskaliga problem likt den globala uppvärmningen är till exempel resultatet av en sådan kollektiv handling, nämligen hela mänsklighetens utsläpp av växthusgaser. Denna kollektiva handling är dessutom moraliskt fel, på grund av dess dåliga konsekvenser. Jag bemöter också en invändning mot denna uppfattning om kollektivt handlande, enligt vilken det är intuitivt orimligt att oorganiserade kollektiv såsom ”hela mänskligheten” kan handla.

Förståelse kan sägas vara den högsta formen av medveten insikt. Kunskap om ett fenomen behöver inte i sig vara tillräcklig för förståelse - de tidiga människorna visste att solen gick upp i öster, men de förstod inte att detta berodde på att jorden är rund och roterar. Förståelsebegreppet är centralt för all vetenskaplig aktivitet, men har mest studerats och tillämpats inom human- och samhällsvetenskaperna. Inom naturvetenskapen har ”förståelse” fått träda i skymundan för ”förklaring”. Vi skall se att detta är olyckligt (...) och att förståelsebegreppet verkligen är av högsta relevans även för naturvetenskapen. Vi får här ett verktyg för att bedöma de yttersta gränserna för våra insikter i omvärlden. Analysen i detta arbete utgår ifrån en ny teori för förståelse, där de två fundamentala elementen är abstraktion och jämförelse. Ett antal intressanta konsekvenser följer, exempelvis visar vi att vissa fenomen aldrig kommer att kunna förstås och att lärandeprocessen ges nya möjligheter. (shrink)

The book covers scientific and philosophical topics by bringing them closer to literature. Some topics are scientific explanation, the concept of cause, rational argumentation, pseudoscience, language, ethics, philosophy of mind, posthumanism, and democracy. Summary Prefazione di Severino Saccardi. Introduzione. Capitolo 1: Le scrivanie di Eddington. 1.1. Il vecchio Qfwfq (I. Calvino. Le cosmicomiche). 1.2. L’assassino invisibile (L.F. Celine, Il dottor Semmelweis). 1.3. Gli gnommeri di Ingravallo (C.E. Gadda, Quer pasticciaccio brutto de via Merulana). 1.4. I sergenti di Napoleone (L. Tolstoj, (...) Guerra e pace). 1.5. Tex e il Coyote nero (G. Bonelli, Il Coyote nero). 1.6. “Elementare Watson!” (A.C. Doyle, Il segno dei quattro). Capitolo 2. Non saranno mai delusi. 2.1. L’albero di Natale. (V. Perrin, Cambiare l’acqua ai fiori). 2.2. Il dagherrotipo di Buendia. (G.G. Marquez, Cent’anni di solitudine). 2.3. Don Ferrante e la peste. (A. Manzoni, I promessi sposi). Capitolo 3. Capitolo puffo. 3.1. L’Accademia di Lagado. (J. Swift, I viaggi di Gulliver). 3.2. Bruto è uomo d’onore. (W. Shakespeare, Giulio Cesare). 3.3. Le oche mute. (G. Orwell, 1984). Capitolo 4. “Quarantadue!” 4.1. Lo zio N’Ba N’Ga. (I. Calvino, Le cosmicomiche). 4.2. La mosca cocchiera. (J. de La Fontaine, Favole). 4.3. Il fiore del dr. Dek. (E. Salgari, Le meraviglie del Duemila). Capitolo 5. L’ultimo uomo. 5.1. La pernice accusatrice. (Cyrano de Bergerac, Gli stati e gli imperi del Sole). 5.2. Pallino in via Mjasnickaja. (M.A. Bulgakov, Cuore di cane). Capitolo 6. Scenari perturbanti. 6.1. Dissipatio. (G. Morselli, Dissipatio H.G.). 6.2. Un mammifero meccanizzato. (S. Butler, Erewhon). 6.3. Mlle Olimpia. (E.T.A. Hoffmann, Racconti notturni). Capitolo 7. La gente perbene. 7.1. La balena bianca. (H. Melville, Moby Dick). 7.2. Betsabea Everdeene. (T. Hardy, Via dalla pazza folla). 7.3. Un’idea francese. (C. McCarthy, Cavalli selvaggi). 7.4. Le montagne del Montana. (D. Delillo, Rumore bianco). (shrink)

Denna artikel är den första i en serie om två artiklar som introducerar astrobiologins filosofi. Detta är ett förhållandevis nytt och i Sverige nästan okänt forskningsfält som dock befinner sig i snabb tillväxt internationellt. Ämnet presenteras här i form av exempel på några centrala frågeställningar inom området. I den här artikeln presenteras några frågeställningar hemmahörande i teoretisk filosofi.

Denna artikel är den andra i en serie om två artiklar som introducerar astrobiologins filosofi. Detta är ett förhållandevis nytt och i Sverige nästan okänt forskningsfält som dock befinner sig i snabb tillväxt internationellt. Ämnet presenteras här i form av exempel på några centrala frågeställningar inom området. I den här artikeln presenteras några frågeställningar hemmahörande i praktisk filosofi.

In the chapter “Emancipatory Engagement with Oppression: The Perils of Identity in Feminist and Anti-Racist Politics” Oda Davanger argues against basing emancipatory struggles on identity categories. According to Davanger, conceptualizing oppression in terms of different axes, i.e. identity categories, can be harmful to feminist philosophy and ideology since it contri- butes to upholding whiteness and maleness as norms and there- fore fails to “dismantle the system of domination”. In opposition to different versions of identity politics and the analytical and political (...) concept of intersectionality, Davanger complements bell hooks’ notion of imperialist white supremacist capitalist patriarchy with a post-structuralist perspective. Davanger’s answer to feminist and anti-racist struggles based on identity categories is a politics that is built around an “abstract and alienated desire” that makes possible engaging in the struggle for a world without oppression based on identity, regardless of individuals’ own experience of oppression. (shrink)

Årets Hägerströmföreläsningar i Uppsala gavs i februari av den norske filosofen Dagfinn Føllesdal. Ämnet var "Mening og Erfaring". Dagfinn Føllesdal doktorerade 1961 vid Harvard med Willard Van Quine som handledare på en avhandling om kvantifierad modallogik. Han blev internationellt känd främst för studier om Husserls fenomenologi och dess förhållande till Frege samt för sina arbeten om Quines språkfilosofi. Allt sedan 60-talet har Føllesdal delat sin tid mellan Oslouniversitetet och Stanforduniversitetet i Kalifornien. I sina föreläsningar diskuterade Føllesdal meningsbegreppet med anknytning till (...) teorier formulerade av sådana tidigare Hägerströmföreläsare som Quine, Davidson och Kripke. En utgångspunkt för framställningen var Quines empiristiska syn på språket: Allt vi kan lära om omvärlden och varandra, inklusive språket, är grundat på socialt tillgänglig evidens. Enligt Quines uppfattning är språket väsentligen ett socialt fenomen. Detta innebär att: (i) språket har blivit till genom en social process; (ii) individens inlärning av språket sker på basen av socialt tillgänglig information; och (iii) användningen av språket är en social process. Den centrala frågeställningen som diskuterades i föreläsningarna var: Hur skall vi utifrån en empiristisk syn på språket förstå mening och kommunikation? Quine var den förste att på ett helt explicit sätt formulera denna problemställning. (shrink)

Enligt ett realistiskt synsätt kan ett påstående vara sant trots att det inte ens i princip är möjligt att veta att det är sant. En sanningsteoretisk antirealist kan inte godta denna möjlighet utan accepterar en eller annan version av Dummetts vetbarhetsprincip: (K) Om ett påstående är sant, så måste det i princip vara möjligt att veta att det är sant. Det kan dock förefalla rimligt, även för en antirealist, att gå̊ med på̊ att det kan finnas sanningar som ingen faktiskt (...) vet (har vetat, eller kommer att veta) är sanna. Man kan därför tänka sig att en antirealist skulle acceptera principen (K) utan att därför gå med på den till synes starkare principen: (SK) Om ett påstående är sant, så måste det faktiskt finnas någon som vet att det är sant. Ett mycket omdiskuterat argument – som ytterst går tillbaka till Alonzo Church, men som först publicerades i en uppsats av Frederic Fitch i Journal of Symbolic Logic 1963 – tycks emellertid visa att principen (K) implicerar principen (SK). Anta nämligen att (K) är sann, medan (SK) inte är det. Men om (SK) är falsk, så finns det ett påstående som är sant men som ingen faktiskt vet är sant. Anta nu att p är ett sådant påstående. Låt Kp betyda att någon vet att p är sant. Det galler alltså̊ att p är sant samtidigt som Kp inte är det. Betrakta nu påståendet (p ∧ −Kp). Enligt antagandet är detta påstående sant. Enligt (K) måste det då vara möjligt att någon vet att (p ∧ −Kp). D.v.s., det måste vara möjligt att påståendet K(p ∧ −Kp) är sant. Men i så fall är det också̊ möjligt att påståendet Kp ∧ K−Kp är sant, vilket i sin tur implicerar att det är möjligt att Kp ∧ −Kp är sant, vilket ju är absurt. Således kan inte (K) vara sann samtidigt som (SK) är falsk. Vi tycks således kunna sluta oss till att (K) implicerar (SK). I uppsatsen diskuterar jag några olika sätt att undgå̊ Church-Fitch paradoxala slutsats. Ett tillvägagångssätt är att ersätta kunskapsoperatorn med en hierarki av kunskapspredikat. Ett annat är baserat på distinktionen mellan faktisk och potentiell kunskap och ett förkastande av den vanliga modallogiska formaliseringen av principen (K). Den senare typen av lösning betraktas både från ett realistiskt och ett icke-realistiskt perspektiv. Utifrån denna analys kommer jag fram till slutsatsen att vi, vare sig vi är realister eller antirealister rörande sanning, kan sluta oroa oss för vetbarhetsparadoxen och ändå uppskatta Church-Fitchs argument. (shrink)