The article explores similarities between the philosophies of Zhuangzi and Aristippus, focusing in particular on play and eudaimonism. The main thesis is that both authors encourage the cultivation of a playful mindset, defined in the paper as the “ludic self”, which operates as a strategy for leading a flourishing life. By shaping a fluid, unstructured identity, the ludic self promotes negative subtraction from the structuring power of social nexus and proactive adaptation to shifting circumstances. Furthermore, some aspects of these philosophies (...) present an inter-disciplinary convergence with scientific findings from the psycho-biology of play, concerned with the mobilization of cathected energies and the prevention, or resolution, of addictive states. These promising connections with the fields of psychology and biology also represent an original contribution in respect to the existing debates within Zhuangzi studies, and scholarship on the Cyrenaics. From a methodological point of view, the article pursues what Rorty defines as a “rational reconstruction”, which involves a re-interpretation of past philosophies in light of present debates, ideas and vocabularies with the aim of engaging a trans-cultural, trans-historical dialogue. The value of this operation relies upon the universality of human experience, which always allows re-interpretation and re-actualization of past philosophies as a dialogical exercise of questioning otherness within a hermeneutic framework. (shrink)

Ignorance usually excuses from responsibility, unless the person is culpable for the ignorance itself. Since a lot of wrongdoing occurs in ignorance, the question of what makes ignorance culpable is central for a theory of moral responsibility. In this article I examine a prominent answer, which I call the ‘volitionalist tracing account,’ and criticize it on the grounds that it relies on an overly restrictive conception of responsibility‐relevant control. I then propose an alternative, which I call the ‘capacitarian conception of (...) control,’ and on the basis of it I advance an account of culpable ignorance that avoids the skeptical upshots of the volitionalist proposal. If correct, my account establishes three important truths: agents can be directly in control of their ignorance, they can be directly responsible for more than actions and omissions, and their moral obligations extend beyond the performance of intentional actions and omissions. (shrink)

In this paper I sketch a socially situated account of responsible agency, the main tenet of which is that the powers that constitute responsible agency are themselves socially constituted. I explain in detail the constitution relation between responsibility-relevant powers and social context and provide detailed examples of how it is realized by focusing on what I call ‘expectations-generating social factors’ such as social practices, cultural scripts, social roles, socially available self-conceptions, and political and legal institutions. I then bring my account (...) to bear on the debate about the exculpatory potential of moral ignorance. I show that a prominent position in this debate – the position that denies that moral ignorance exculpates – is grounded on an individualistic and acontextualist conception of moral capacities, moral cognition, and blameworthiness, and that this conception leads those philosophers who endorse it to make a number of questionable claims regarding the ability of ordinary agents to overcome their moral ignorance and the culpability they bear for the latter. I conclude by indicating how my socially situated account addresses the issue of moral ignorance. (shrink)

In this article I discuss David Shoemaker’s recently published piece “Responsibility: The State of the Question. Fault Lines in the Foundations.” While agreeing with Shoemaker on many points, I argue for a more unified diagnosis of the seemingly intractable debates that plague (what I call) “responsibility studies.” I claim that, of the five fault lines Shoemaker identifies, the most basic one is about the role that the notion of deserved harm should play in the theory of moral responsibility. I argue (...) that the deep divide between those theorists who affirm and those who deny that moral responsibility is essentially about the justification of desert thus understood can be traced to the disagreement about whether the focus on the reactive attitudes by itself entails that moral responsibility has nothing to do with traditional questions about desert and free will. I then show that the seeming intractableness of the other four fault lines Shoemaker identifies is expectable and explicable in light of this more basic disagreement. After this diagnostic work, I conclude by suggesting a solution to the “morass” that has taken over responsibility studies: theorists working in the field should acknowledge that it has effectively bifurcated into two discrete subareas, which I suggest calling “retribution studies” and “interpersonal studies.” -/- . (shrink)

In this paper I revisit Gregory Kavka’s Toxin Puzzle and propose a novel solution to it. Like some previous accounts, mine postulates a tight link between intentions and reasons but, unlike them, in my account these are motivating rather than normative reasons, i.e. reasons that explain (rather than justify) the intended action. I argue that sensitivity to the absence of possible motivational explanations for the intended action is constitutive of deliberation-based intentions. Since ordinary rational agents display this sensitivity, when placed (...) in the toxin scenario they will believe that there is no motivational explanation for actually drinking the toxin and this is why they can’t form the intention to drink it in the first place. I thus argue that my Motivating-Explanatory Reason Principle correctly explains the toxin puzzle, thereby revealing itself as a genuine metaphysical constraint on intentions. I also explore at length the implications of my account for the nature of intention and rational agency. (shrink)

Non‐reflectivist real self views claim that people are morally responsible for all and only those bits of conduct that express their true values and cares, regardless of whether they have endorsed them or not. A phenomenon that is widely cited in support of these views is inverse akrasia, that is, cases in which a person is praiseworthy for having done the right thing for the right reasons despite her considered judgment that what she did was wrong. In this paper I (...) show that non‐reflectivist real self views are problematic by focusing on the related but neglected phenomenon of inverse enkrasia, which occurs when an agent commits wrongdoing by following a mistaken evaluative judgment that, unbeknownst to her, runs contrary to her true values and cares. Intuitively, inverse enkratics are blameworthy for their actions although the latter don't express their real selves; therefore, non‐reflectivist real self views are false. I assess the implications of this result for the viability of the quality of will paradigm and conclude that the latter survives unscathed to the problems besetting real self views. The lesson is that defenders of the quality of will paradigm should stop talking about real selves altogether. (shrink)

Tutkimuksen tarkoituksena oli tutkia sisäistä yrittäjyyttä luovuuden kautta työkierron kontekstissa suomalaisen keskisuuren kaupungin liikelaitoksessa. Tutkimuksen aineisto koostui teemahaastattelun menetelmällä kerätystä aineistosta, joka analysoitiin abduktiivisen sisällönanalyysin menetelmällä. Tutkimus pyrki syventämään ymmärrystä liikelaitoksen työntekijöiden ja toimihenkilöiden luovuuteen liittyen. Tutkimus käsitteli henkilöstöryhmien luovuutta, luovuuden mahdollistavaa kulttuuria sekä luovuuden kehittämistä ja niiden eroavaisuuksia henkilöstöryhmien välillä. Tutkimuksen perusteella selvisi, että henkilöstöryhmien välillä on eroa siinä, missä määrin he kokevat voivansa vaikuttaa omaan luovuuteensa töissä. Toimihenkilöiden kohdalla aktiivinen subjektin rooli oli yleisempi, kun taas työntekijät kokivat olevansa (...) useissa yhteyksissä objekteja. Tutkimuksen perusteella voidaan päätellä, että luovuuden kaltainen abstrakti ilmiö voidaan pilkkoa pienempiin palasiin. Ilmiön ymmärtäminen on tärkeää, jotta organisaatiossa voidaan ajatella luovuutta strategisena kohteena ja että sitä voidaan johtaa. (shrink)

De nos jours, La notion d’intégration urbaine est chargée de sens si différents qu’elle est difficile à l’utiliser de manière rigoureuse. L’objectif de l’introduction de ce concept dans un projet de développement et d’aménagement urbain du secteur El Koudia (situer dans la ville de Marrakech), est de réaliser un nouveau modèle de « projet urbain » par les acteurs territoriaux, qui mettra en cohérence à l’échelle d’un bassin de vie : la planification urbaine, la mobilité, les activités économiques et commerciales, (...) les services et les équipements…, et ce, dans un cadre d’intégration, de cohésion sociale et de durabilité. -/- . (shrink)

Det er min strid at tabellen av intensjonalitet (rasjonalitet, bevissthet, sinn, tanke, språk, personlighet etc.) som har fremtredende her beskriver mer eller mindre nøyaktig, eller i det minste fungerer som en heuristisk for, hvordan vi tenker og oppfører oss, og så omfatter det ikke bare filosofi og psykologi, men alt annet (historie, litteratur, matematikk, politikk etc.). Legg spesielt merke til at intensjonalitet og rasjonalitet som jeg (sammen med Searle, Wittgenstein og andre) ser det, inkluderer både bevisst deliberativspråklig system 2 og (...) bevisstløs automatisert prelinguistic System 1 handlinger eller reflekser. Jeg gir en kritisk undersøkelse av noen av de viktigste funnene fra to av de mest eminente studentene i moderne tid, Ludwig Wittgenstein og John Searle, om den logiske strukturen av intensjonalitet (sinn, språk, bevissthet, oppførsel), tar som utgangspunkt Wittgensteins grunnleggende oppdagelse - at alle virkelig "filosofiske" problemer er de samme - forvirringer om hvordan man bruker språk i en bestemt sammenheng, og så alle løsninger er de samme - ser på hvordan språket kan brukes i sammenheng en sammenheng slik at sannheten forhold (Vilkår for tilfredshet eller COS) er klare. Det grunnleggende problemet er at man kan si noe, men man kan ikke bety (stat klar COS for) noen vilkårlig ytring og mening er bare mulig i en svært spesifikk sammenheng. Jeg analyserer ulike skrifter av og om dem fra det moderne perspektivet til de to tankesystemene (popularisert som "tenker raskt, tenker sakte"), ved hjelp av en ny tabell med intensjonatitet og nye doble systemer nomenklatur. Jeg viser at dette er en mektig heuristisk for å beskrive atferd. Dermed er all oppførsel nært forbundet hvis man tar riktig synspunkt. Den fenomenologiske illusjonen (glemsel en automatisert system 1) er universell og strekker seg ikke bare gjennom filosofi, men gjennom hele livet. Jeg er sikker på at Chomsky, Obama, Zuckerberg og paven ville være vantro hvis fortalt at de lider av det samme problemet som Hegel, Husserl og Heidegger, (eller at de skiller seg bare i grad fra narkotika- og sexavhengige i å være motivert av stimulering av deres frontale kortices ved levering av dopamin (og over 100 andre kjemikalier) via ventral tegmentum og kjernen accumbens), men det er helt klart sant. Mens fenomenologene bare kastet bort mye folks tid, kaster de bort jorden og deres etterkommers fremtid. (shrink)

Det er min strid at tabellen av intensjonalitet (rasjonalitet, bevissthet, sinn, tanke, språk, personlighet etc.) som har fremtredende her beskriver mer eller mindre nøyaktig, eller i det minste fungerer som en heuristisk for, hvordan vi tenker og oppfører oss, og så omfatter det ikke bare filosofi og psykologi, men alt annet (historie, litteratur, matematikk, politikk etc.). Legg spesielt merke til at intensjonalitet og rasjonalitet som jeg (sammen med Searle, Wittgenstein og andre) ser det, inkluderer både bevisst deliberativspråklig system 2 og (...) bevisstløs automatisert prelinguistic System 1 handlinger eller reflekser. Jeg gir en kritisk undersøkelse av noen av de viktigste funnene fra to av de mest eminente studentene i moderne tid, Ludwig Wittgenstein og John Searle, om den logiske strukturen av intensjonalitet (sinn, språk, bevissthet, oppførsel), tar som utgangspunkt Wittgensteins grunnleggende oppdagelse - at alle virkelig "filosofiske" problemer er de samme - forvirringer om hvordan man bruker språk i en bestemt sammenheng, og så alle løsninger er de samme - ser på hvordan språket kan brukes i sammenheng en sammenheng slik at sannheten forhold (Vilkår for tilfredshet eller COS) er klare. Det grunnleggende problemet er at man kan si noe, men man kan ikke bety (stat klar COS for) noen vilkårlig ytring og mening er bare mulig i en svært spesifikk sammenheng. Jeg analyserer ulike skrifter av og om dem fra det moderne perspektivet til de to tankesystemene (popularisert som "tenker raskt, tenker sakte"), ved hjelp av en ny tabell med intensjonatitet og nye doble systemer nomenklatur. Jeg viser at dette er en mektig heuristisk for å beskrive atferd. Dermed er all oppførsel nært forbundet hvis man tar riktig synspunkt. Den fenomenologiske illusjonen (glemsel en automatisert system 1) er universell og strekker seg ikke bare gjennom filosofi, men gjennom hele livet. Jeg er sikker på at Chomsky, Obama, Zuckerberg og paven ville være vantro hvis fortalt at de lider av det samme problemet som Hegel, Husserl og Heidegger, (eller at de skiller seg bare i grad fra narkotika- og sexavhengige i å være motivert av stimulering av deres frontale kortices ved levering av dopamin (og over 100 andre kjemikalier) via ventral tegmentum og kjernen accumbens), men det er helt klart sant. Mens fenomenologene bare kastet bort mye folks tid, kaster de bort jorden og deres etterkommers fremtid. (shrink)

I min artikel ”Att förstå – betraktelser utifrån en ny teori” (FT 31:4 Nov 2010) vill jag visa att det finns anledning att förtydliga förståelsebegreppet. Avsevärd möda har, historiskt sett, lagts ned på att definiera och bringa klarhet i begreppen kunskap och förklaring men förståelse, som når längre än vanlig kunskap, har förblivit ett otydligt begrepp. Teorin jag lägger fram i artikeln har som sin kärna en definition av förståelse. Denna utkristalliseras dels naturligt från vår vardagliga användning, dels från behovet (...) av att tydligt visa på vilket sätt förståelse är den djupaste formen av kunskap, av medveten insikt. Först när förståelsebegreppet utgör ett väl format verktyg kan kunskapsteorin nå sin fulla potential. Jag är tacksam gentemot Anders Tolland för att ha kritiskt granskat artikeln och för att han ger mig möjlighet att uttrycka teorin klarare. Tollands kritik berör främst oklarheter avseende innehållet i de abstraktioner som, tillsammans med jämförelser, är centrala element i teorin. Tolland bidrar också till förtydliganden, för vilka jag är mycket tacksam. Särskilt vill jag nämna påpekandena att förståelse dels kan relatera till vad något är, dels till varför det är på det sättet och att förståelse dels är en process, dels ett uppnått tillstånd. I det följande bemöter jag Tollands kritik och anser mig verkligen kunna visa att den framlagda teorin för förståelse är sammanhållen, tydlig och alls icke ”kontra-intuitiv” samt att den utgör ett viktigt, nytt kunskapsteoretiskt verktyg. (shrink)

«Hva er det vi egentlig mener når vi sier, mennesket er dødelig?» spør Woody Allen i boken The Insanity Defence. Han legger til: «Det er åpenbart ikke et kompliment.»1 Jeg tror Woody tar feil her. Vår dødelighet er et kompliment – eller i det minste av det gode – siden livet uten døden ville være katastrofalt. Udødelige liv fører til dyp kjedsomhet, eksistensiell angst og en radikal form for verdinihilistisk tilværelse. Grunnen er at udødeligheten gjør at vi en gang i (...) fremtiden må konfronteres med de radikalt livsfiendtlige stadiene av universets historie. Jeg argumenterer for at dette er en skjebne langt verre enn døden. Konklusjonen blir derfor, med et nikk til Voltaire, at om døden ikke hadde eksistert, hadde vi vært nødt til å finne den opp. (shrink)

Dans l'interprétation traditionnelle, La République s'inscrit dans la continuité des discussions de Gorgias, selon lesquelles la vertu et les lois de la polis sont des artifices inventés par une masse de faibles pour capter la soif de pouvoir des meilleurs individus, peu nombreux mais naturellement enclins à gouverner. Les thèses de Caliclès de Gorgias ressemblent aux idées exposées par Trasymaque dans le Livre I de La République. Les thèses politiques centrales exprimées par Socrate dans La République sont : les meilleurs (...) gouvernants sont sages, les meilleurs gouvernants gouvernent pour le bénéfice de ceux qui sont dirigés et non pour eux, il est très peu probable qu'une ville ait les meilleurs gouvernants car il y a un gouffre entre les valeurs de la plupart des gens et les valeurs des sages, le plus grand mal à une ville est la guerre civile pour savoir qui doit gouverner, l'harmonie entre les citoyens quant à qui doit gouverner, et l'harmonie exige que la ville cultive la vertu et la règle de droit. -/- DOI: 10.13140/RG.2.2.33208.01289 . (shrink)

Sokrates var inte bara en filosofisk nydanare. Genom sitt sätt att involvera sina samtalspartners i den filosofiska processen var han också i hög utsträckning en pedagogisk nydanare. Hans pedagogiska grundidé var den så kallade majeutiska metoden – det vill säga ”barnmorskemetoden”. Med det menade han att han inte överförde sina egna färdiga tankar till den han talade med utan han hjälpte sin samtalspartner att föda sina egna tankar. Inom pedagogiken är det vanligt att använda den så kallade ”Sokratiska metoden” vilket (...) i sin enklaste form bara innebär att man ställer frågor till studenterna. Den här artikeln kommer emellertid att handla om en mer sofistikerad metod som används för begreppsanalys/begreppsdefinition i grupp. Metoden är inspirerad av Sokrates men skiljer sig också en del från hur Sokrates själv grep sig an sina dialoger – åtminstone så som de beskrivs av Platon. Artikeln innehåller en kort historisk och pedagogisk bakgrund men syftar framför allt till att utgöra en praktisk vägledning för genomförande av sokratiska dialoger i filosofiundervisningen. Artikeln bygger framför allt på mina egna erfarenheter av att använda Sokratisk Dialog i undervisningen vid Filosofiska institutionen vid Lunds universitet, Lunds Tekniska Högskola, Sveriges Lantbruksuniversitet och i det privata näringslivet. Artikeln vänder sig till alla som undervisar i filosofi på universitetet eller gymnasiet eller i filosofiska metoder för studenter vid andra utbildningar, t.ex. värdeteori, vetenskapsteori eller tillämpad etik för ingenjörer eller medicinare – eller i vilket annat ämne som helst där det förekommer begrepp som saknar en enkel och knivskarp definition men som är viktiga för ämnet. (shrink)

Jag tror att det är ett misstag att kräva av humanvetenskaperna (d.v.s. humaniora, samhälls- och beteendevetenskaperna) att de imiterar naturvetenskapernas forskningsmetodik. Humanvetenskaperna studerar meningsfulla fenomen vilkas natur är på ett grundläggande sätt annorlunda än de blott fysiska fenomen som naturvetenskapen studerar. Den största skillnaden är att meningsfulla fenomen inte uppenbarligen är lagbundna på samma sätt som fysiska fenomen och uppvisar därför inte samma regelbundenhet och förutsägbarhet som fysiska fenomen. För att studera meningsfulla fenomen krävs därför andra forskningsmetoder. Trots att humanvetenskaperna (...) studerar fenomen som inte är lagbundna och är på ett visst sätt subjektiva, så vill jag mena att de studerar objektivt verkliga fenomen och kan få giltig kunskap om dem. Att subjektiva fenomen också kan vara objektivt verkliga kan låta märkligt för vissa läsare, varför jag rundar av med en diskussion om vad det egentligen innebär för något att vara objektivt verkligt. Enligt den definition jag föreslår så framstår att meningsfulla fenomen, också de som kallas ”sociala konstruktioner”, kan förstås som objektivt verkliga företeelser trots att de på ett betydelsefullt sätt också är subjektiva. (shrink)

La réflexion sur l’éthique et la participation des jeunes et des enfants à l’aménagement com- porte au moins deux dimensions : d’une part, les justifications d’une telle participation ; d’autre part, les problèmes que la pratique participative fait émerger et face auxquels les cadres de réfé- rence conventionnels (non participatifs) ne sont pas toujours utiles. Le présent article aborde ces deux dimensions et explore leurs liens à la lumière de trois méthodes distinctes en matière de théorie morale, soit l’éthique déontologique, (...) l’éthique conséquentialiste et l’éthique de la vertu. Sur la base d’une expérience participative d’aménagement inscrite dans le programme Grandir en Ville de l’UNESCO, certaines contradictions entre les principes d’une pratique participative avec des enfants et la manière dont les problèmes éthiques sont parfois gérés sont mises en évidence. (shrink)

L’épidémie de Covid-19 aurait pu y faire des ravages. Pourtant, ce 11 avril, le Vietnam ne comptait que 258 cas déclarés et aucun décès selon l’université américaine Johns Hopkins. Des chiffres observés avec moins de méfiance que ceux du voisin chinois, avec qui il partage 1 280 kilomètres de frontière. Le résultat est surprenant pour ce pays de 96 millions d’habitants, qui ne consacre que peu de moyens à la santé. À Hô-Chi-Minh-Ville, seuls 900 lits d’hôpitaux sont équipés pour les (...) soins intensifs, soit 1 pour près de 9 000 habitants. (shrink)

En la teoría epistémica de Tomás de Aquino la lumen rationis desempeña la función de causa última del inventario completo del conocimiento humano natural. La tesis de acuerdo a la cual esa luz es puesta en nosotros por Dios justifica, de acuerdo al autor, la aserción de que la divinidad es el único y auténtico maestro interior del hombre. Ahora bien, en la visión beatífica la lumen naturale es perfeccionada por una luz sobrenatural, y la unión cognitiva con lo conocido (...) tiene lugar por la presencia real de Dios mismo en el entendimiento humano, única instancia en la que resulta conocido tal como es. Restringidos, en cambio, al modus intelligendi natural, la presencia cognitiva de la realidad divina solo puede ser representacional y, por lo tanto, según el autor, limitada, lo que repugna esencialmente a la divinidad. La esencia divina, en este caso, solo puede ser concebida de manera deficiente: por espejo y en enigma. En este trabajo intentamos explorar las diferencias entre ambos tipos de cogniciones tomando en cuenta los dos modos correlativos en que Dios nos enseñaría acerca de sí: ya de manera perfecta, como en la visión beatífica, ya de manera obscura, es decir, en enigma. (shrink)

« Ce petit livre est un bijou d’intelligence, de finesse, de culture, qui prend un objet technique sans rechigner et le tourne et le retourne comme Heidegger nous avait appris à le faire avec les chaussures de Van Gogh. Ce qui frappe, c’est l’ambition d’une méditation sur les cartes de la modernité contemporaine, sur le fameux Grand Paris, sur le sujet, sur le pluriel, sans les faux-fuyants du postmoderne, de la citation absurde. Luis de Miranda se promène, il vous conte (...) qu’il se promène, mais il vous mène avec une grande maîtrise et sait où il veut aller. Rien de gratuit dans cette rencontre de l’enseigne de kebabs sur la table de dissection de la Ville Néon. C’est plutôt une nouvelle méditation cartésienne après Descartes et Husserl : où le poêle et sa chaleur ont fait place au bruit vrillant du gaz dans un tube. Je suis, je crée, donc j’entends. » Yann Moulier-Boutang, ancien élève de l’ENS, professeur agrégé d’économie à l’université de technologie de Compiègne, directeur de la revue Multitudes. Né d’une rencontre inopinée avec un néon sur le quai du Louvre, ce livre a été composé à partir d’un séminaire donné par l’auteur à l’hiver 2012. Un voyage inspiré à travers la nuit, qui déchiffre les halos du passé et les reflets du présent pour donner à entendre une certaine magie du futur. Luis de Miranda, philosophe, romancier, révélateur du créalisme, est notamment l’auteur d’un essai remarqué, L’art d’être libres au temps des automates (Max Milo, 2010). (shrink)

O presente artigo busca definir o movimento literário cyberpunk a partir da sua influência teórica vinda do campo da matemática. Utilizando a teorização interna ao movimento, centrada em Rudy Rucker, o objetivo aqui é entender como os campos da análise e dos fundamentos da matemática criam uma importante distinção entre os cyberpunks e as demais distopias literárias. Com isso, há a pressuposição de um movimento de uma crítica sociomatemática feita pelos cyberpunks cujos conceitos matemáticos tornam possível criticar o tempo presente, (...) bem como servir de divulgação científica. (shrink)